Rågångar.
Det är den 20 april och det vidriga kriget har pågått i snart två månader men jag tar mig ändå friheten att skriva litet om träd, eller stenar som det mest ska handla om den här gången. Jag är som oftast numera sent ute, men det är ändå litet morgon kvar. Taltrasten, rödhaken och bofinken sjunger när jag har parkerat bilen och går upp mot Bengts åker, som inte längre är Bengts, han dog 1996, men hans namn och minnet av honom lever kvar ännu en tid. Men åkern ligger övergiven och växer igen. I skogskanten blommar blåsipporna som är rätt vanliga här i de kalkrika roslagsmarkerna. Skogssnäppan spelar över Fyrörtsberget och vandringens första gärdsmyg sjunger; de ska bli flera, de trivs i de numera sönderblåsta och risiga skogarna. Jag är på väg upp till hörnet där våra byar möts och där det därför en gång ska ha funnits en råsten. Vi har letat efter den flera gånger och idag gör jag ännu ett försök, jag fick upp ett nytt spår efter att ha läst storskifteshandlingarna litet noggrannare. Vandringen dit går mellan stormfällen och rishögar längs kanten på ett stort hygge där jag hoppas få höra trädlärkan; men det får jag inte. Istället arbetar ett lag skogsarbetare med att rensa upp efter den senaste stormens nya vindfällen och många toppbrott.
Jag har i min bok “Anderssvedja - en by i Roslagen” redogjort för de 36 rågångsmarkeringar som under laga skiftet beskrevs vid en syn den 27 oktober 1856. För några av råstenarna hade jag även med ännu äldre uppgifter. Det jag då inte hade uppmärksammat var att det på sista sidan i storskifteshandlingarna från 1794 finns en “Rågångs Beskrifning” över rågångsmarkeringarna gentemot omkringliggande byar. Vid nästa skifte, laga skiftet 1856 -81, började man numreringen där Anderssvedja, Lillråda och Gryta byar möts och gick sedan medsols. I storskifteshandlingarna gjorde man tvärtom och gick motsols. Dessutom började man räkna mera österut, från Djupströmmen i Sandängsfjärden. Det är anmärkningsvärt därför att på den samtida storskifteskartan över Hallboda by (fastställd 1801) framgår tydligt att Hallboda är en egen by och Anderssvedja börjar först där Hallboda, Anderssvedja och Gryta byar möts. Anderssvedja ansåg emellertid att Hallboda egentligen låg inom Anderssvedjas domäner och hänvisade bland annat till den äldsta kartan över Hallboda. Den är från 1640 och där heter det att “Hallboda ... belägit på Anderssvidia ägor”. Tvisten mellan byarna pågick ända in på 1800-talet och avgjordes till slut i en dom 1855 gällande fiskevattnen i Sandängsfjärden.
I sjöarna och Klubbströmmen gick rågången i storskifteskartan i “medeldjupet”. Vid laga skiftet gjorde man även fiktiva markeringar i vattnet och fick på så vis ihop hela 36 rågångsmarkeringar mot 22 st vid storskiftet.
Enligt storskifteshandlingarna ligger Anderssvedjas råstenar No 1- 4 i rågången mellan det som egentligen redan då var Hallboda och Gryta byar. No 4 beskrivs så här:
“En 5 qvarters hög sten åfvan jorden med flera stenar omkring, nästan alldeles flat, och står på västra sidan af en mosse på en hög bergknalle, visar med sin ena kant lineen tillbaks, med den andra till No 5 Kyrkbergrån”.
Den står kvar än idag uppe på berget ovanför det som då kallades “mosse” och senare odlades upp – men inte längre brukas utan återgår till att bli kärr på nytt. På 70-talet gick vi här på en gammal körväg genom skogen förbi åkern bort till ett älgpass längre in på vår mark. Nu är all skog borta, liksom den gamla vägen. Men gransångaren sjunger, litet oväntat, inne på Grytas mark. Råstenarna restes där rågångarna vinklade eller mötte en angränsande by/fastighets mark. Vid No 4 är det ett knä på rågången som därefter fortsätter i en rak linje fram till dåvarande No 5 som låg, och ligger, nu som No 6, i skogen ovanför Långkärret i Anderssvedja. Mellan storskiftets No 4 och 5 går idag gränsen mellan Hallboda, Anderssvedja och Gryta byar. Den rågångsmarkering, No 5 i den nya kartan, som borde ha funnits där är numera försvunnen, vi har i varje fall inte kunnat hitta den, och jag letar förgäves även idag. Jag tänkte, när jag på nytt studerade storskifteskartan, och trodde att jag hade fått upp ett spår, att lantmätaren kanske hade varit litet lat och låtit den gamla No 4 få bli No 5 i den nya kartan. Men troligen har jag fel. Dels så var den tidens lantmätare sannerligen inte lata, de lade ner ett enormt arbete som vi än idag, i alla fall vi som är intresserad av sånt här, kan njuta av. Dels så finns det ytterligare två nya råstenar i rågången mot det Hallboda som Anderssvedjarna inte riktigt erkände som egen by, No 6 och No7, och de finns ännu kvar.
I laga skiftets handlingar har råstenarna bara nummer men i storskiftesprotokollet har några av dem även namn. Nr 4, som beskrivs ovan, kallades “Bränrån”. No 5 (nuvarande No 4) kallades “Kyrkbergsrån”. Varför “Kyrkberget”, här inne i skogen, långt från närmaste kyrka, kan man fråga sig. Den ligger som nämnts ovanför Långkärret, även den en öde åker, och är en av de största och bäst bevarade rågångsmarkeringarna. Nästa råsten, No 6 (nuvarande No 3) ligger ovanför dalgången mellan Långkärret och Vänslekärret och kallades “Wättesvedjerån”. Här har nyligen skett avverkningar och stenen har inte kunnat återfinnas. No 7 (No 2) ligger ovanför Fräkensjön och kallades följdriktigt för “Fräkensjörån”. No 8 (no 1) ligger vid Tväran på Norrgärdes mark i mötet mellan Lillråda, Gryta och Anderssvedja byar och finns även beskriven i ännu äldre handlingar. Den kallas vi storskiftet för “Råledsrån”. No 10 (No 34) är också en gammal markering som beskrevs i ett domstolsprotokoll redan 1672. Den ligger i en åkerholme där Kåsta, Lillråda och Anderssvedja byar möts. Holmen kallades “Hökhuvudsholmen” 1672 och rågångsmarkeringen fick därför heta “Hökhuvudsrån”. No 11 (No 33) och No 12 (No 32) ska ligga i rågången mellan Anderssvedja och Kåsta/Billinge byar ungefär där stordiket från Lillrådaträsket går fram idag. Jag har inte kunnat hitta de råstenarna. No 11 kallades “Porskärrsrån” och No 12 för “Blöt?rån”. Den sista namngivna stenen är No 17 (No 27) som ligger i sjökanten vid Kilen. Den kallades “Rånäsrån”.
Så långt går jag inte idag, men jag rundar Fräkensjön och skrämmer upp två tranor på det stora hygget väster om sjön. Inte heller här någon trädlärka, bara gärdsmyg inne bland de många nya vindfällena i södra kanten av hygget. Till och med Stora granen verkar ha fått ge sig efter alla år som landmärke. Jag passerar Sandängskärret, också den övergiven åker, med en grismatning längst in. Förr gick en väg eller stig härifrån genom Johans kokärr ner till landsvägen. Kokärret övergavs tidigt med de gamla åkrarnas diken syntes ännu när vi gick här under jakten på 60- och 70-talen. Jag hittar inte tillbaka den här gången men ser efteråt att man med hjälp av fastighetskartan bör kunna göra det så det får bli ett nytt försök nästa gång. Här är en eländig slyskog och besvärligt att ta sig fram för en trött 75-åring och jag tänker på den jämnåriga kvinnan från tomtområdet i Gryta som gick vilse här förra året och aldrig kom tillbaka.
Jag har bättre tur och väl ute på landsvägen sjunger gransångaren i strandskogen där byns sjöbodar en gång låg vid det som då var en havsvik men numera är nästan helt igenvuxen och heter Vissvassen. Ute i den lilla öppna vattenyta som återstår ligger en av den nya tidens fåglar, en grågås. Det är tveksamt om lantmätare Hegardt obsade den fågeln när han gick här, eller rodde han?, tillsammans med byamännen för 166 år sedan!
Karta med 1794 och 1856/81 års rågångsmarkeringar.
Råsten No 4.
Bengts åker.
Hallbodahygget. "Mossen" syns mitt i bilden.
Grytahygget V, sett från väster.
Påfågelöga på Djupkärret, Gryta. Många citronfjärilar flög i skogen och en sorgmantel på Bengts åker.
Hygget väster om Fräkensjön.
Sandängskärret, längst i öster.
Vattenblänk i närheten av Johans kokärr.
Älgarna höll sig undan 2021 års stympade älgjakt, men i vinter har de hållit till i slyskogen söder om Johans kokärr.
Unggranarna grinar vita med alla toppbrotten efter vinterns sista snöstorm.
Fortsättning...