Dagboken
En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.
Tidigare bidrag på samma tema.
Lundsmörblomma
Bilder från Roslagen: Lundsmörblomman.
Aurorafjäril
Lungört.
Vårärt med obestämd humla.
Lundsmörblomma igen.
Grönsnabbvinge
Bilder från Vallentuna: Grönsnabbvinge.
Tosteblåvinge
Vårfryle och älgskit.
Bilder från Sörmland: Valborg och Första maj.
FÖRDÖM ANFALLET PÅ SYRIEN!
Agneta Norberg från fredsrörelsen och Syriensolidaritet.
Anders Romelsjö.
Vid Övre Sandrängskärret 21 maj 1977.
"Så där en tio år senare skulle ju många unga också i Sverige entusiastiskt vifta med Maos lilla röda. Men då hade jag själv sen länge skaffat mig en annan liten röd, först utgiven vintern 1958, den här tredje upplagan året efter på Hans Hastes förlag, Pogo. Den är tunn, bara på 48 sidor, och ändå kom den att påverka mig – och sannolikt många andra – mer än någon annan bok. Den heter "I stället för atombomb" och skrevs av PAF (Per Anders Fogelström) och Roland Morell, den sistnämnde studentpolitiker och reservofficer och senare inte bara socialdemokratiskt kommunalråd i Järfälla utan till och med generalsekreterare för Centralförbundet Folk och Försvar."
I Vilhelm Agrells "Fred och fruktan: Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000" får vi i en not ännu mera kött på benen:
"Morell var reservlöjnant i kustartilleriet och hans engagemang mot kärnvapen ledde till att han registrerades som säkerhetsrisk av statspolisen. Morell blev trots detta utnämnd till major 1973 och året därpå chef för försvarsstabens personalvårdsbyrå. 1978 blev Morell generalsekreterare i Centralförbundet Folk och försvar".
Se där ja!
"Vi önskar ett så effektivt skydd som möjligt. Politisk enighet råder om detta.
frågar författarna och svaret blir nej. "Istället för atombomb" föreslår de att "Vi ställer hela vårt försvar – människor och kunskaper, material och pengar – till Förenta Nationernas tjänst för att användas inom underutvecklade länder och vid katastrofsituationer var som helst i världen (naturkatastrofer, krig, etc.) /.../ Ett försvar av denna art skulle medföra en symbolisk rödakorsflagga över hela vårt land. Vi var "Ambulansen Sverige", landet som hjälper och bygger upp."
Innan han 1974 blev chef för personalvårdsavdelningen på Försvarsstaben arbetade Morell tydligen där som direktör och omnämns i ett referat från Folk och försvars konferens 1970 (publicerat på Göteborgs Garnisons kamratförenings hemsida) där han uttalade sig om den värnpliktsfackliga rörelsen:
"Direktör Roland Morell vid försvarsstabens personalvårdsavdelning försökte uttala en dödsdom över fackliga organisationer vid förbanden. Idag finns ca 15 sådana här organisationer. Det har visat sig att en del sådana fackföreningar dör, en del "förpuppas". De som finns i dag är i regel små. Endast undantagsvis omfattar de mer än 50 procent av de värnpliktiga vid de förband där de verkar.
När jag – något senkommet – gjorde värnplikten 1973 - 1974 fanns värnpliktsrörelsen fortfarande kvar. Det parti som jag då var medlem i, SKP, hade reda på vilka medlemmar som gjorde lumpen samtidigt och en av oss, jag tror att det var jag, fick i uppdrag att sammankalla oss tre eller fyra och besluta om vem av oss som skulle kandidera till Värnpliktsriksdagen. Jag var föreslagen men hade beslutat mig för att ta ett sabbatsår från det politiska och fackliga arbetet under värnpliktsåret och tackade nej till uppdraget.
Det här är vad jag hittar om Roland Morell på google. Egentligen ganska litet, med tanke på hans uppdrag, ingen har skrivit en text om honom på Wikipedia och jag hittar knappt några foton på honom. Bara ett, från unga år där han framträder som en elegant ung man, jur.stud. Med en cigarett i handen – den minns jag också från den korta tid jag kände honom; alltid rökande. Jag tror till och med att någon i jaktlaget kommenterade det en gång: "det är inte så konstigt att han aldrig får några djur på sig, de väjer väl för cigarettröken!"
Kräftfiskeauktion den 22 juli 1978.
På Tväran under jakten den 5 november 1976.
På Norstugans hygge med Stures skogshare den 19 november 1977.
Larsa, pappa och Roland på Kalors, Bertil Olsson i bakgrunden. 15 oktober 1979.
Bilder från tjädermötet april 2016
"Huset vid havet", manus och regi Robert Guediguian.
Min recension av Snön på Kilimanjaro
Syrian horse, Pilane 2017.
Okända platser 14: Hersbybacken.
Bilden ingår i min serie med "okända platser" inspirerade av Annika von Hauswolffs verk "Okänd plats från 2002. Den ropades ut för mellan 80 000 - 100 000 kr men återropades. Vi vet därför inte riktigt vad den är värd i pengar. Däremot erbjöd Bukowskis en Carl Fredrik Hill på samma tema: "Skogsbacke" från 1876 som såldes för 3 675 000 kr. Jag nämner det bara som en upplysning för dem som är intresserade av verk i den här genren! (2018-05-21)
Okända platser 1:Vakant
Okända platser 2: "Vändplanen"
Okända platser 3: "Myrans holme" .
Okända platser 4:Vakant.
Okända platser 5: "Diket" .
Okända platser 6: "Grusbacken" .
Okända platser 7: "Kallkällekurvan" .
Okända platser 8:Vakant
Okända platser 9: "Exermanhygget" .
Okända platser 10: "Nyårspasset" .
Okända platser 11: "25-årsvallen" .
Okända platser 12: "Dikeskorsningen" .
Okända platser 13: "Skäret" .
Okända platser 14: "Hersbybacken" .
Okända platser 15: "Den stora stenen" .
Okända platser 16: "Skotarvägen" .
Okända platser 17: "Vändplanen" .
Okända platser 18: "Kantarellstället och rävgrytet" .
Okända platser 19: "B 15" .
Den östliga lundsmörblomman blommar i Professor Tamms ängar på Harö i Roslagen och ännu fler en bit uppströms vid Klubben, som har gett namn till ån som rinner ut i Sandängsffjärden. Tamms ängar, eller Grenholmen, som är det officiella namnet, är mest känt för sina kungsängsliljor; vill man se dem är det rätt tid nu, de blommade så fint i ängen – som tyvärr har skadats av vildsvinsangrepp. Det är i den här typen av miljöer som grisarna gör störst skada, en av förutsättningarna för ängen är att den får vara obruten under lång tid. Det struntar naturligtvis jägarna i, de som har planterat in och föder upp vildsvinen för sitt eget höga nöjes skull. De skriker gärna högljutt om de få vargarna, men de hundratusen grisarna tiger de om. Nu var det sagt, än en gång, och då kan vi återgå till floran och den övriga faunan. Jag hade hoppats på rosenfink, men den hördes inte idag. Kanske är det för tidigt, men den har ju också gått tillbaka under senare år. Aurorafjärilen kan man däremot lita på, flera exemplar flög i ängen längs skogskanten, fram och tillbaka. De hade mycket energi i det soliga och varma vädret så de landade inte och lät sig plåtas; jag får gräva fram en bild från tidigare år. Tack vare värmen har växtligheten exploderat och de tidiga vårarterna som blåsippa, vårlök och vätteros har redan blommat över. Istället blommar nu vårärt, lungört och skogsbingel vid Klubben och den första St Pers nycklar började slå ut i backen vid Gräsvarpet. Däremot letade jag förgäves efter de Adam och Eva som jag inbillar mig ha sett tidigare vid Klubben. Istället blev det ytterligare några bilder av lundsmörblomman med sina stora njurformade blad och små diskreta blommor. Den fanns inte i Ursings annars utmärkta fältflora och jag undrade vad det kunde vara för växt; det var professorn själv som löste gåtan för mig vid en exkursion i ängarna den 3 augusti 1977. (2018-05-14)
En eftermiddagsvandring i skogen vid Svulten och bergen söder om sjön. Vi gick här för snart trettio år sedan i slutet på 80-talet och sov på bergen för att lyssna efter tjäder på morgonen. Då fannse det mycket spillning och vi hörde hönsen kackla men vi hann aldrig lokalisera spelplatsen; sedan byggde man väg hit och högg bort det mesta av skogen och vi såg färre spår efter tjädern. Glädjande nog fanns det idag en hel del spillning på våra berg och kanske lönar det sig att gå hit igen för att åtminstone få höra dem spela.
Annars var det fjärilarnas dag. Längs vandringen såg vi på flera ställen tosteblåvinge och grönsnabbvinge, oftast parvis och på samma plats. Små tidigflygande arter som verkar trivas i den här skogen där det på vissa partier finns mycket blåbärs- och lingonris, som de gärna slog sig ner på. Och lät sig fotograferas! Dessutom enstaka citronfjärilar.
Sjön är fågelfattig men ett knippar flög längs den; jag satte för länge sedan upp en holk vid södra stranden och den sitter fortfarande kvar tack vare plåttaket, men det är tveksamt om det någonsin har häckat knipa i den.
En dubbeltrast sjöng, de är inte så noga om tiden, men annars var det ganska tyst på fåglarna så här på blanka eftermiddagen, bara enstaka lövsångare och bofink. Och en trädpiplärka.
En fin vandring blev det med många minnen och mycket sol, fjärilar och tjäderskit och många bilder på näthinnan och några i kameran, vackra hällmarker och fika på högsta berget! (2018-05-11)
(2018-05-03)
Syrien.
Återigen en liten men naggande god manifestation till Stöd för Syrien och mot dem som, med USA i spetsen, för krig mot landet. Flera talare från bl.a. Syriensolidaritet, Folket i Bild/Stockholm och Kommunistiska partiet (men beklagligt nog ingen från (s) eller (v). Följande uttalande låg till grund för manifestationen:
USA, Frankrike och Storbritannien har nu anfallit Syrien. Detta är ett brott mot FN-stadga och folkrätt.
Risken för storkrig ökar drastiskt.
Alla fredsfrämjande krafter måste nu bjuda motstånd mot krigets vansinne.
Utred orsaken till den påstådda attacken med kemiska vapen i stället för att bomba!
Sveriges regering måste ta avstånd från angreppet på Syrien!(2018-04-29)
De andras liv
Med anledning av 20-årsminnet av murens fall visade SvT 2009 "De andras liv" av Florian Henckel von Donnersmark; hans manus- och regidebut. Nu visar man den på nytt ikväll den 27 april (2018); vill man inte sitta uppe sent så ligger den kvar på SvT Play en månad framåt.
Det är en stark film som skildrar två Stasimäns, en överstelöjtnant och en kaptens (Wiesler, underbart spelad av Ulrich Mühe) ansträngningar att på uppdrag av en minister avlyssna en dramatiker (Dreyman) och dennes flickvän Sieland, den uppburne skådespelarskan.
Den underordnade kaptenen är den som utför jobbet, han sitter på vinden till regissörens hus med hörlurarna på och knackar ner det han hör på skrivmaskin. Allteftersom Wiesler lyssnar på dramatikern och skådespelaren och när han upptäcker att den främsta anledningen till att man vill sätta dit Dreyman är den att ministern vill komma åt hans flickvän (som han sedan en tid älskar med/våldtar) svänger han över till att i sina rapporter skydda dem.
Han underlåter därför att rapportera när Dreyman till slut engagerar sig och skriver en DDR-kritisk artikel i Der Spiegel. Panik utbryter inom Stasi för att man – trots bevakningen – missat, och misstankarna riktas nu mot Wiesler. Denne får an sista chans att bevisa sin trohet genom att i ett förhör med Sieland få denne att avslöja var Dreyman har gömt den insmugglade skrivmaskinen. Hon gör det och när Stasi kommer en andra gång för att undersöka våningen och hämta skrivmaskinen rusar hon ut ur våningen och låter sig köras över av en lastbil. När stasimännen lyfter upp luckan till gömstället (som de missat vid första husrannsakan) är där – tomt. De tror då att det är Sieland som hunnit hem och tagit bort den, men i själva verket är det Wiesler som efter sitt förhör med Sieland skyndat till våningen, tagit sig in där och forslat bort maskinen och manuset.
Hans chef, överstelöjtnanten misstänker att det förhåller sig så och ser därför till att degradera honom till att sitta i källaren och sprätta upp brev de sista 20 åren av sin tid i Stasi.
När han sitter där nere kommer efter 4,5 år budskapet att muren har fallit.
När Dreyman efter ytterligare ett par år en kväll ser en uppsättning av en pjäs han skrivit och Sieland spelat i när hon levde, blir han så berörd att han går ut i foajén. Där står ministern av samma skäl. Dreyman frågar honom varför han aldrig var avlyssnad, som alla andra. Ministern berättar då att det var han visst, "vi visste allt vad du sade och gjorde, titta i eluttagen när du kommer hem!" Mycket riktigt sitter mikrofonerna och sladdarna kvar bakom tapeterna. Dreyman går då til arkivet och läser igenom sin digra akt hos Stasi. Där återkommer hela tiden Wielands kodnamn HGW XX/7 och Dreyman förstår av den sista rapporten som skrivs den dag flickvännen kastar sig framför lastbilen, att det är denne "HGW" som räddat honom. Han söker upp Wieland, men tar aldrig kontakt med honom där denne går som brevbärare.
Ytterligare två år senare ser Wieland att Dreyman kommit med en ny bok. När han bläddrar i den har författaren på försättsbladet skrivit ett tack till HGW/XX7.
Där slutar filmen.
Jag tycker om den därför att den gör det som fotografen Robert Adams sade i en DN-intervju när han mottog Hasselbladspriset: den skildrar en bit sanning, en hemsk sanning, men där det också finns hopp. Den gestaltar Stasisamhällets förfärlighet. Men samtidigt något mer: mitt i detta samhälle finns det människor som inte accepterar det, t.om. mitt inne i Stasi självt. Den faktor som till slut skulle ha sprängt/sprängde sönder DDR, oavsett den yttre påverkan! Och det som en dag också kommer att spränga sönder den stat som idag spionerar på och topprider hela världen: USA! (2018-04-27)
Rydboholm revisited.
(2018-04-24)
Roland Morell.
Åsa Moberg berättar i sin fina självbiografi "Livet" att hon 1979 hade sin första och sista utställning med egna målningar. Den blev enligt henne en skandal därför att hon hade satt för höga priser på sina verk: hon hade litet godtroget gått efter timtaxan för journalister, en taxa som det ofta prutades rejält på för skribenter men som hon trodde skulle gälla för konsten.
Det gjorde den inte, men hon räddades, skriver hon, av kommunalrådet Roland Morell i Järfälla som köpte den dyraste (och den enda sålda) målningen till ABF i Järfälla, som en demonstration mot de dåliga ekonomiska villkoren för konstnärer.
Roland Morell!
Han hade en sommarstuga i min hemby i Roslagsbro, en ordinär sommarstuga så som de såg ut på den tiden, den låg mellan sjön och landsvägen en bit utanför byn och jag har därför inget minne av honom förrän han kom med i vårt jaktlag 1976. Jag minns inte hur det gick till, om det var han själv eller någon annan som tog initiativet, men han var med oss fram till sin (för tidiga) död 1983, 59 år gammal. Jag har flera bilder på honom från jakten de första åren, han var en mager karl, tunt klädd, när jag ser honom nu på bilderna så tänker jag att han måste ha frusit mycket; det är kallt att stå på pass. Det är något luggslitet över honom, men kanske var det bara därför att han var på landet, han var ledig från alla officiella plikter och därför inte så noga med rakningen och klädseln. Han hade en västgötaspets, det var en udda hundras i Roslagsskogarna. Jag vill minnas att han släppte den någon gång, men att det inte blev så mycket jakt av det och han var väl inte heller själv någon större jägare, jag tror att han aldrig sköt något, men han tyckte det var roligt att vara med. Han uppskattade också köttet, och tog reda på delar som vi aldrig tog ville ha, mulen, till exempel. Han var ute och fiskade några gånger med min pappa och systerson, det gillade han, och efteråt skänkte han ett fint kastspö till systersonen; han verkade generös.
Han var, eller blev, kommunalråd i Järfälla under den tid som han jagade med oss, det minns jag redan från den tiden. Men det pratades aldrig någon politik och hans historia och andra uppdrag som han hade har jag först nu fått reda på, tack vare google!
Där framgår, till exempel, att Roland Morell var den första inom (s) som införde varannan damernas när det gällde att utse förtroendevalda. Det var under hans tid som kommunordförande i Järfälla, vilket senare berömdes av Leni Björklund när hon blev försvarsminister. I ett annat google påpekas att även Anna Greta Leijon, Ingela Thalén och andra starka kvinnor kom från Järfälla.
Och så här skriver bloggaren Åke Sandin/Radio TUFF om Morell:
När Fogelström och Morell gav ut sin pamflett pågick handfasta förberedelser för en svensk atombomb. Författarna redogör för de fruktansvärda följderna av atomvapnet och de skenande kostnaderna för försvaret och varnar för att folkhemmet kan komma att förvandlas till en folkkasern. De påminner också om "en hungrande värld", den stora fattigdomen i många av jordens länder och förespråkar ett ökat svenskt bistånd; det vore fredsskapande.
De sammanfattar så här:
Våra försvarskostnader måste vara överensstämmande med våra resurser.
Svenska folket har en försvarsvilja, önskar inte drivas från sina hem, önskar skydda sina anhöriga och leva i frihet.
Vi anser det vara vår plikt att stödja alla fredssträvanden och arbeta för en allmän ner- och avrustning.
Vår traditionella neutralitetspolitik måste fortsätta.
Nöden i världen måste avhjälpas och hjälporganisationerna erhålla nödvändiga resurser.
Det finns både en vilja och en plikt hos vårt folk att i det mellanfolkliga samarbetet bidra till en demokratisk utveckling med tillämpning av allmänt erkända humanistiska principer.
Vi fruktar att det inte finns något effektivt skydd (speciellt inte för civilbefolkningen) mot de nya vapnen och vet att vetenskapsmännen varnar redan för de prov som företagits.
Önskningarna är många och åtminstone till synes motstridiga. Kan vi arbeta för humanism och anskaffning av atombomber samtidigt?"
– Att dessa frivilliga fackliga sammanslutningar i många fall inte är representativa för merparten av de värnpliktiga är främsta skälet till att jag inte tror på iden med ett fackförbund för värnpliktiga, förklarade direktör Morell."
Nu är han död sedan 35 år men minnet av honom väcktes till liv när jag läste Åsa Mobergs bok. Säkert är det också en och annan som minns honom, jag undrar förresten om han inte gifte sig under tiden i vårt jaktlag, men huset såldes efter hans död och nu är det andra som bor där, permanent till och med. Mina bilder hjälper mig att se honom framför mig, tunn och mager med bössan i hand vid Tväran en kylig novemberdag eller i solen på Övre Sandrängskärret tillsammans med hunden en majdag när vi har sått viltåkern och en augustidag när kräftlotterna ska auktioneras ut vid byns hoplats.
Och visst är det hög tid att plocka fram hans och Per Anders Fogelströms skrift "Istället för atombomb" nu när kärnvapenmakterna, stora som små, återigen rustar upp och hotar varandra och alla oss andra med förgörelse. Och när våra inhemska krigshetsande NATO-anhängare, politiker, militärer, journalister, stämmer in i kören och hela tiden talar om krig, krig, krig – då är är det underbart att läsa några som åtminstone vågar tänka tanken på att skrota vapnen och istället använda resurserna till fredlig verksamhet, till att hjälpa andra – och oss själva! (2018-04-16)
Bomb-Margot och Syrien
SvT fortsätter sin propaganda för krigspartiet i Washington och deras krig mot Syrien. Senast i kvällens Agenda där man intervjuar en hök ur krigspartiet (och en andra för kvällen utlokaliserad till Moskva). Men framför allt så "intevjuas" Margot Wallström som sitter och FÖRSVARAR USA/Storbritanniens/Frankrikes bombningar och upprepar deras påståenden om de påstådda kemgasattackerna, nu och tidigare. Hon lägger hela ansvaret för kriget och människornas lidande på den syriska regeringen, inte ett ord om de extrema terroristgrupper under islamistisk flagg och de som har betalat dem: USA, Storbritannien, Saudiarabien, Qatar, Turkiet. Men det är klart -- hon har ju stött dem ända från början och tänker tydligen göra det till slutet.
Det är förfärligt. (2018-04-15)
Samtal om tjäder.
Årets första vandring i Brännströmsreservatet i Roslagsbro. Det är en liten pärla, en oas mellan kalhyggena. Här har funnits en tjäderstam ända in i våra dagar och i april 2014 tog jag en fight med en speltokig tupp; belöningen blev några bilder och videosnuttar. Jag trodde då att det var sista dansen för tjädern i det här området, men idag kom jag på ett färskt spår på en av berghällarna; kanske spelar det ännu någon ensam tupp i reservatet. Så många fler lär det inte finnas. Tjädern har många fiender, det intensiva skogsbruket är nog idag den värsta, men på senare år har det tillkommit två nya faror. Mården var tidigare en exklusivitet i dessa skogar, om någon sett en sådan eller spåren efter den när jag var ung talade man om det; så ovanligt var det. Efter rävskabben på 80-talet har den etablerat sig här och dammsuger markerna. Ett tjäderrede med ägg är naturligtvis en delikatess liksom hönan själv om hon inte hinner undan. Mården lär ju tom kunna ta fåglarna på nattkvisten. Nu har vi dessutom vildsvinen. Idag såg jag hur de har bökat i hela reservatet; dessa allätare ratar inte några färska tjäderägg.
Annars var det litet halvtaskigt väder med blåst och regn som hängde i luften. Några bofinkar sjöng, svartmes och blåmes, korsnäbbar och så korpen förstås. Många spår efter älg och en räv hade tvärat genom skiftet. I gamla tider, innan kalhyggena och skogsbilvägarna, stod älgpassen på litet andra platser än idag, då fick man utnyttja de gläntor som fanns i kulturskogen. Till exempel på de glest bevuxna berghällarna. På ett av bergen står det kvar en koja som påminner om den rundkyrka som vi såg nere i Västergötland för någon vecka sedan. Den borde K-märkas! Älgpasset alltså, kyrkan är förhoppningsvis redan under beskydd. Får man hoppas, men säker kan man inte vara. Det är inte bara pengarna som kyrkan har problem med, nu när allt fler går ur svenska kyrkan; högern, eller vänstern, eller vilken färg de nu har, tycks vara beredda att offra våra gamla sockenkyrkor bara de får chansen att klämma dit några muslimer. Så har det blivit, litet Syrien light, om man får säga så! Det Syrien, förresten, som USA och Israel med svensk hjälp har bestämt sig för att förstöra. Nu tar de gasen till hjälp, ännu en gång; t.o.m. en amatör som undertecknad kan se att filmerna som terrorgrupperna lägger upp på Youtube är fejk. Det är avskyvärt, men fyller sitt syfte. När sanningen kommer fram om några månader, att det var terroristerna själva som iscensatt det hela, har de nya bomberna redan fallit och kriget tagit ny fart och går vidare i all evighet. Det får bara inte ta slut! Våra lättsinniga journalister spelar med, för att inte tala om våra underdåniga politiker. De är som Dagens Nyheter hela gänget och saknar helt förståelse för det lidande som det syriska folket nu har genomlidit i sju år; trots det ser de nu en ljusning, terroristernas områden krymper, och just därför måste vi attackera landets regering som har dragit det tyngsta lasset. Med ryskt stöd, och iranskt – kan de bli värre? Nej, och därför får de inte segra utan kriget ska fortsätta, i all evighet!
Nu blev det litet politik i alla fall, de vackra minnena från Brändström till trots. Tyvärr är det så som Bertold Brecht skrev: "Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet?"
Så därför blev det litet både och! (2018-04-09)
Ett europeiskt hus vid havet
Tre syskon, Angèle, Joseph och Armand, samlas för att ta farväl av sin döende far. Han bor i Huset, som är filmens orginaltitel; ett hus som ligger bedövande vackert i en vik av havet en bit utanför Marseille i Frankrike. Familjen byggde det själva som sommarbostad tillsammans med andra arbetare från staden som också byggde åt sig i samma område. Nu har de flesta sålt och rika(re) människor har tagit över och de flesta husen står tomma större delen av året. En av sönerna bor kvar i huset, han driver en liten restaurang och ser till huset och fadern. Nu har den andre brodern och systern kommit hit, de har båda levt och arbetat på annat håll, Angèle som turnerande skådespelare och Joseph som lärare i Paris. De minns gemenskapen som fanns när de var unga, hur familjerna firade jul och andra högtider tillsammans, det var liv och rörelse; nu ekar det tomt mellan husen.
De är alla tre ensamstående, även om den äldre brodern har en ung flickvän; hon lämnar honom under filmens gång för en jämnårig kille, vars föräldrar också är en av de få kvarvarande arbetarfamiljerna. De orkar inte längre och tar gemensamt sina liv med hjälp av de sömntabletter som de lurat till sig av sin son som är läkare. Kanske ska det också ses symboliskt.
Vår familj splittrades när Angèles dotter drunknade vid huset som liten, det är först nu som hon har återvänt hit. Det är en besvärlig – och kanske även dyster – tid för Marseilles och Europas arbetare – för att inte tala om hur det är för dem på andra sidan havet. Det återspeglas i familjens liv men där finns också ett litet hopp. Syskonen har efter många år återförenats och Angèle uppvaktas av och förälskar sig i en fiskare från trakten. Den gamla pappan är slagrörd och döende – då dyker tre flyktingbarn upp. Joseph och Armand hittar dem en dag när de är uppe i bergen och arbetar på den bit mark de äger där; barnen har sökt skydd efter att deras båt kapsejsat och de flesta har drunknat, bland andra ett fjärde syskon. "Jag skulle inte kunna göra en film idag utan att prata om flyktingar. Vi lever i en värld där människor drunknar till sjöss varje dag", säger filmens regissör Robert Guediguian i en intervju och fortsätter: "det är oviktigt om det beror på klimatet, krig eller andra orsaker – de kommer hit för att söka skydd. De här tre barnen som anländer kanske kan ge nytt liv till huset vid havet. Angela, Joseph och Armande får en anledning att kämpa för att deras världsåskådning ska överleva och att behålla kontakten med varandra. Och på så sätt skapa fred."
Syskonen tar hand om barnen och ger dem skydd och håller dem undan för gendarmerna som letar efter överlevande från en av alla dessa flyktingkatastrofer på Medelhavet. När jag skrev om en av Guediguians tidigare filmer, Snön på Kilimanjaro, citerade jag fotografen Robert Adams ord när denne år 2009 tilldelades Hasselbladspriset: "Vi konstnärer ska säga sanningen, men i sanningen också hitta någonting hoppfullt att förmedla". Liksom i den filmen finns här en sorgsen grundton, sorgen över den sammanhållning och solidaritet som har lösts upp och lämnat över en allt större del av samhället till de rika. I den kalejdoskopiska värld vi lever i idag finns trots allt också hopp: en familj återförenas, kärleken spirar, människor hjälper varandra och tar hand om de mest utsatta. I en värld där de som skapar splittring och för krig och uppviglar till hat mot offren dominerar finns det också människor som går åt andra hållet.
Det skapar hopp! (2018-04-09)
I huvudrollerna:
Angèle - Ariane Ascaride
Joseph - Jean-Pierre Daroussin
Armande - Gérard Meylan
Bevisa att du är oskyldig!
Lyssnar med förfäran på Stefan Löfven i P1:s Lördagsintervju den 7 april och det han säger om den brittiska nervgasskandalen. Först ljuger han och påstår att Ryssland "övertagit" nervgiftet. I själva verket destruerades det av OPCW, Organisationen för förbud av kemiska vapen, dessutom i Uzbekistan där den sovjetiska anläggningen fanns. För det andra, och värst av allt, lägger han bevisbördan på den anklagade. Storbritannien och USA anklagar Ryssland för nervgasattacken i Salisbury. De säger att det är "most likely" att Ryssland ligger bakom dådet (om det nu var ett "dåd" och inget annat) men vägrar så här långt att presentera några bevis. När Löfven och hans kumpaner pressas gör de som de har gjort så många gånger tidigare i alla svenska ubåtsaffärer där handfasta bevis saknats: man hänvisar till hemliga underrättelsekällor. "Det tänker jag inte sitta här i radion och prata om", säger Löfven. Istället kräver han att Ryssland ska bevisa att de är oskyldiga. De har ju gång på gång förklarat att de inte har med saken att göra och kräver att de som anklagar dem ska presentera bevis. Det är ju en grundprincip i en rättsstat och i folkrättsliga sammanhang, men det gäller inte enligt Storbritannien, USA, EU och nu även vår vän Löfven. Det hela förefaller att vara propaganda, ett sätt att demonisera Ryssland och den avgörande frågan är därför: Vad är syftet med denna demonisering? Ja, det kan ju i det brittiska fallet till en del handla om inrikespolitik, men nu är ju många andra länder inblandade och frågan är därför: Är det propaganda som ska rättfärdiggöra ett krig? Bara frågan skrämmer.
Nu tror jag att Löfven, som lallat omkring litet för länge på Metalls förbundskontor och i den tunna luften i den socialdemokratiska toppen, inte riktigt begriper allvaret i frågan. Han säger bara vad han har blivit itutad och vågar inte annat.
Till sist kan noteras att inte ord sades i intervjun och Israels pågående mördande i Gaza, igår sköts ytterligare minst nio palestinier ihjäl. Då kallas ingen ambassadör upp för konsultation och inga diplomater utvisas. (2018-04-07)
Bilder från Västergötland: Gånggrifterna i Luttra.
Gånggrifterna i Luttra är några av de mest kända av de ca 200 gravar av den här typen som finns på Falbygden i Västergötland; i hela riket finns ca 300. Namnet har gravarna fått av "gången" som leder in till "griften" = graven, eller gravkammaren där liken lades. Även mitt inne i staden, i Falköping, finns det gånggrifter och det är en lustig tanke, som en författare påpekar i Turistföreningens årsskrift 1970, att "troligen har ingen annan stad i världen så gamla byggnader inom sitt tättbebyggda område". Gånggrifterna restes under en ganska begränsad period för drygt 5.000 år sedan, mellan år 3350 fvt och fram till ca 3200 år fvt. (De första egyptiska pyramiderna, som exempel, byggdes ca 2.700 år fvt.)
Mårten Sjöbeck skriver om gånggrifterna i Luttra i sin bok "Västergötland" från 1933:
"Vid dessa fyratusenåriga gravmonument börjar jordbruket i Västergötland under yngre stenåldern. De människor som reste Falbygdens jättegravar medförde boskap och kände bruket av sädesslag. En yppig lövskogsväxtlighet och naturliga gräsbeten, gynnade av terassbergens näringsrika kalkjordarter, lockade till fast bosättning och utformning av begreppet bygd tidigare än på något annat håll inom gränserna för det gammalsvenska väldet."
På tal om de åkerfält som syns på min andra bild och där Ållebergs sluttning ses till höger skriver Sjöbeck i texten till en av sina bilder från samma trakt:
"Detta är en liten del av den 4000-åriga bygden, Falbygden, sedd från Ållebergs västra sluttning. Åkrarnas geometriska figurer och den spridda bebyggelsen är nutiden. Tidigare voro gårdarna samlade i stora byar. De hade omkring sig ljusa lövängar, vilka omfattades av vidsträckta nakna betesallmänningar av samma art som den enrisbevuxna marken i förgrunden. Denna, som med en bred fägata förbindes med gården, bär bildens ålderdomligaste drag. De naturliga ängarna har plöjts upp till moderna åkrar." (2018-04-07)
Två hästar.
Två bilder, så lika, men det skiljer 79 år mellan dem. Nu är hästen ett evigt djur, beundrat för sin skönhet av konstnärer så länge den har funnits i människans närhet och tjänst och då är 79 år inget avstånd att tala om. Den ena bilden tog jag i somras i den storartade skulpturparken i Pilane på Tjörn i Bohuslän (passa på att besöka den om du har vägarna åt det hållet i sommar, ja, den kan t.o.m. vara värd en resa!). Konstverket heter "Syrian horse" och konstnären Mohannad Soleman. Han är syrier men numera (eller för närvarande?) bosatt i Sverige.
Den andra bilden togs av Mårten Sjöbeck i Jäder i Södermanland 1939. Mårten Sjöbeck (1886 - 1976) har kallats "den svenska markhistoriens fader"; jag har skrivit om honom tidigare. Förutom många vetenskapliga skrifter och artiklar publicerade han under åren 1928 - 1953 en rad landskapsböcker från Skåne upp till Hälsingland, "landskapliga orienteringar på uppdrag av Kungliga Järnvägsstyrelsen" som de presenteras på försättsbladet i de 14 volymerna. De var tänkta som guideböcker vid utflykter i det svenska landskapet, utgående från järnvägen. De fungerar som sådana än idag, jag brukar själv ha dem med på resor i Sverige, mycket på grund av hans stora kunskaper om kulturlandskapets historia – samtidigt som han såg linjerna bakåt insåg han de redan då obevekliga förändringarna framåt. På gott och ont – det har varit och är en i många stycken smärtsam process som skildras. Mårten Sjöbeck var en mycket skicklig dokumentärfotograf med ett konstnärligt öga och böckerna innehåller ett "rikt bildmaterial" som det brukar heta i bokpresentationer.
"Falbygdens åldriga betesmarker äro av gammalt öppna", skriver Sjöbeck i en bildtext under en annan hästbild, tagen i Lovene by i Karleby socken i Västergötland 1932. Han fortsätter: "Redan 1600-talslitteraturen presenterar dem i detta skck. Ursprungligen tillhörde de boskapen, men under 1800-talet trädde hästuppfödningen i förgrunden."
Tyvärr är trycket inte det bästa i landskapsböckerna men Riksantikvarieämbetet gav 1998 i samband med en utställning ut en skrift med ett femtiotal av hans bilder. Lars Gren har skrivit en text till varje bild; korta komprimerade texter som i Sjöbecks anda berikar bilderna:
"Hästen har varit det förnämsta statusdjuret i alla tider", skriver Gren under den bild från Jäder som pryder det här inlägget. "Om boskapen tillhörde kvinnans sfär, så var hästen något typiskt manligt, ungefär som bilen i våra dagar. Hästar åt man naturligtvis inte, än mindre spände man den framför plogen. Som lantbrukets grovarbetare fick oxen tjäna ända in i sen tid. Hästar förknippades med gudar, herremän och krig. Om vanligt enkelt folk och småbönder skulle resa någonstans kom hästar sällan ifråga, man använde apostlahästarna. Det är nog svårt att idag förstå hästens tidigare roll, nu när hästar knappt får gå i hagmarker. Moderna, dyrbara hästar ska inte riskera benen på ojämnt underlag, eller riskera sjukdomar genom annat än kontrollerat foder."
Skriften går bara att få tag i antikvariskt, men bilderna har, tillsammans med ytterligare ett antal forografier, lagts upp på Flickr. (2018-04-06)
