Dagboken
En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.
Skogsfru, Råda naturreservat, 1980.
Ormbär.
Guckusko och myskmadra.
Skogstry, en favorit med sina röd bär, den domuinerar buskskiktet i reservatet.
Harsyra.
Bilden. Okända platser nr 22: 25-årsvallen i regn.
Det bränns böcker i Stockholm. Att offentligt bränna böcker har ett dåligt track record, i synnerhet när det handlar om böcker med stort känslomässigt värde, vare sig det handlar om koranen, bibeln eller det kommunistiska manifestet. Det ligger någonting i det som redan Heinrich Heine påpekade: “där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. Det har vi sett fasansfulla exempel på. Det behöver inte betyda att det ska vara olagligt, och är det inte heller i vårt land. Vilket är bra.
(Till sist finns det också en annan sida av koranbränningarna. De kan också användas för att snäva in yttrande- och mötesfriheten och andra rättigheter; sådana röster hörs redan. Det skulle därför inte förvåna om någon eller några av den djupa statens säkerhetsorgan är inblandade. På samma sätt som de agerade i bakgrunden i Göteborg 2001 i krossandet av EU-motståndet.)
Hans Öhrn från Sveriges Fredsråd invigningstalar.
Länk till 4 juliflygbladet (pdf)
Franz Smideks inspelning av talen
Okända platser nr 21: Vägkorsningen.
Tidigare bidrag på samma tema.
Johans kokärr 17 april 2023.
1856/81 års skifteskarta.
Rävgrytet, 8 oktober 1973.
Vid Kokärret, 8 oktober 1973.
Samling vid Kokärret, 12 februari 1978. Hasse Sverin, Hasse Johansson, Sture Andersson.
Kokärret 17 april 1990, nytt dike tas upp.
Utsikt över åkrarna ner mot Starby, 24 februari 1989.
Samma utsikt 23 februari 2016.
"Gräfsvinsberget" från 1794 års karta t.h. i bilden.
Lillbåtsängen, grispasset skymtar t.h. bakom buskarna.
Ett mindre hygge söder om våtmarken i dalgången där den gamla vägen mellan Överbyn och hersby gick.
Reservatet.
Reservatet.
Reservatet.
Trolldruva, Överbyn.
Den rika sydbranten vid Överbyn.
Noter.
Texten ingår i min kommande bok "Hersbyön och Vallentuna Skogsrotes gårdar"
De gamla ekarna vaktar uppfarten till Blinkarbys hönshus och magasin.
Folket i Bild var förstås på plats!
Mohamed Nuur, ordförande vänsterpartiet Tensta - Rinkeby - Spånga.
Fredrik Lindblå, Kollektivet Jordens fördömda.
Suzan Afshan.
Angelo Tapia, ordförande vänsterpartiet Hässelby - Vällingby.
Representanten för Riksnätverket Nej till NATO.
Hans Öhrn talar.
Representanten för Fridays For Future.
Kajsa Ekis Ekman.
Eva Myrdal.
Råda.
Vi besöker Råda naturreservat i Söderbykarl en bit norr om Norrtälje på jakt efter den gäckande skogsfrun; men icke! Vi såg den några år i början av 1980-talet, aldrig många, drygt 20 som mest men oftast bara några få. Någon eller några botaniker ska ha sett den senare, den är skyddad på Artportalen så man vet inte så noga. Men vi har som sagt inte på länge fått njuta av den lilla späda orkidén. I år var vi dessutom två veckor för sena, till och med alla skogsknipprot var överblommade. Vi fortsätter, nästa år gör vi ett nytt försök och till dess nöjer vi oss med några sensommarbilder. Och hoppas att det finns resurser till litet mer omvårdnad om reservatet, det börjar bli litet väl många vindfällen och annan bråte på marken. (2023-08-19)
Karin Broos.
Vi besöker Liljevalchs konsthall i Stockholm och ser Karin Broos retrospektiva utställning. Det är stora målningar i alla rummen i den gamla delen av konsthallen; magnifikt. Jag tycker om hennes motivval som påminner om mina egna fotoserier av barn och barnbarn i vardagliga miljöer och positioner: hon själv och de tre döttrarna och i några fall männen, badar, ammar, sköter morgontoaletten, vilar sig, man blickar in i kameran, eller bort ifrån den; man arnetar framför datorn. Karin Broos berättar själv i den film som dottern Sara har gjort till utställningen att hon är bekymrad, ja nedstämd, över läget i världen med miljöproblemen och krigen. Hon skriver i katalogen hur skogen där hon bor i norra Värmland har förändrats under den 35 år som hon har bott där, hon hade aldrig kunnat drömma om de förfärliga kalhyggen som nu är den värmländska vardagen. Det finns ett tungsinne i hennes målningar och det förstärks av storleken på dem, och i det här fallet också mängden; när jag efteråt bläddrar i katalogen slås jag av att hennes bilder nästan gör sig bättre där. Där lättar de något. Jag tycker om allvaret i hennes bilder, jag brukar tänka på det när jag själv fotar barnbarnen och deras jämnåriga: i allt det vackra med barnen finns där också gråt och ilska och förtvivlan. Men jag tänker också på det som den amerikanske fotografen Robert Adams sade när han tilldelades Hasselbladspriset: “vi ska säga sanningen men i sanningen hitta något hoppfullt att förmedla”. När jag går där i salarna på Liljevalchs bland alla de starka bilderna längtar jag efter ett skratt, att i någon enda av målningarna vänder sig en kvinna mot oss och ler oförbehållsamt; ett hopp!
Se utställningen, den slutar den 20 augusti! (2023-08-11)
28 juli.
Det är den 28 juli och sommaren rinner iväg, bokstavligen: 17-18 grader varmt och regnskurar. Det är väl bra, det behövs vatten och vi slipper helvetet som de genomlider i södra Europa.
Annars är det mesta sig likt. De uniformerade och icke uniformerade charlatanerna fortsätter att breda ut sig i media och ljuger om kriget i Ukraina på det att opinionen ska acceptera fler vapen till stormaktskrigen, mera bensin på brasan - - istället för att kräva det som gagnar ukrainarna och vårt eget lilla land: ett omedelbart eld upphör och förhandlingar för en någorlunda rättvis fred.
Det är nu för varje dag alltmer uppenbart att det är Wallenbergarna som styr vår land, genom de sämsta politiker vi haft sedan den allmänna rösträtten infördes.
Jag har tidigare kommenterat koranbränningarna och citerat Heine: Där man bränner böcker bränner man till slut även människor; och der är ju faktiskt också vad som redan pågår om vi ser det i ett större perspektiv. Det är tillåtet, men jag tycker inte om att man bränner böcker med stort känslomässigt värde, vare sig det gäller koranen, bibeln eller kommunistiska manifestet. Nu försöker våra skitnödiga politiker och mediafnask två sina händer och priset togs väl häromdagen när det kallades till presskonferens för att lägga skulden på - - ja ryssarna, förstås.. Under en längre tid har våra högerpolitiker centrerade kring den fascistiska demagogen Åkesson hetsat mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet och vi har sett resultatet av denna propaganda: brinnande flyktingförläggningar, och än värre saker. Och nu alltså koranbränningarna. Till råga på allt har man till slut tagit in dessa demagoger i regeringen och tilldelat dem viktiga poster i riksdagen. Tala om att uppmuntra och ge sitt stöd till nya illdåd!
Det är ett farligt spel de driver dessa charlataner när de nosar Wallenbergarna i arslet och följer dem in i USA:s pågående och nya krig för att behålla världsherraväldet.
Politikerna och mediafnasken får naturligtvis litet smulor som ramlar ner från bordet medan vi andra tilldelas samma öde som ukrainarna: profitens kanonmat.
Och se: när jag skrivit klart dessa dystra rader spricker solen fram. Det finns ännu hopp! (2023-07-28)
Läs mer om min serie "Okända platser": HÄR!
Ljus i mörkret.
När jag arbetar med mina bilder i Photoshop är det två moment som ofta återkommer: att tona ner högdagrarna och lätta upp skuggorna.
Jag kommer att tänka på det här när jag läser Erik Wijks senaste bok Ljus i mörkret. Ett försök att närma sig jämlikhet.
Det är en rik bok som bland annat innehåller självbiografiska avsnitt och lärdomar av dessa: Systern som dog i barnsäng som en följd av dogmatism och de långa vänskaperna som spricker upp när samhällsutvecklingen tar ett skov, man tror under många år att man är på samma linje, men så är det inte.
Där finns ett långt avsnitt med livsfilosofiska funderingar: Se människan!
Några av den franska revolutionens stora namn: Rousseau, Robespierre, Diderot, diskuteras.
Mot slutet innehåller boken personporträtt av några av våra mest kända skribenter men också några mer “vanliga” människor: en Jan Myrdal, en Astrid Lindgren, en Naseer, en Leif GW Persson, Maja Lundgren, Lena Andersson, Per Svensson, Tove Jansson, Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre, och några till. Och, som avslutning något av en motvikt till några av de nämnda skriver han om Frances Tuuluskorpi, född Westin, poeten som blev fackföreningskämpe, hon som tror på det kollektiva, till skillnad från Andersson och Svensson som så starkt betonar individualismen att de hamnar i det som Wijk kallar “kollektivfobi”.
När han använder verktyget för att lätta upp skuggorna på exempelvis Astrid Lindgren, en författare som Wijk skattar mycket högt, ger det en mer fullödig bild av henne. Och intressantare. Hur hon som alltid bejakat den socialdemokratiska folkhemspolitiken lät sin borgerliga bakgrund slå igenom och driva det “skatteuppror” mot Gunnar Sträng som 1976 fällde hans regering och för första gången på decennier förde en ren högerregering till makten. På samma sätt resonerar han kring Tove Janssons familjebakgrund och hur det går igen i Muminfamiljen. Som sagt, genom att lätta upp skuggorna och i några fall kanske även tona ner högdagrarna får man en mer fullödig bild.
Ett porträtt, kanske kärnan i boken, som ger en hårdare dom är det om Jimmie. Det glädjer mig att Wijk rakt ut säger det väsentliga om honom och dem som står närmast honom: “Jag har aldrig tvekat om att kalla Sverigedemokraterna för fascister” skriver han och “häpnar över naiviteten” hos dem som ifrågasätter hans bedömning. Wijk läser Åkessons självbiografi och hans tal och förvånas över hur denne man som har vuxit upp i en nästan extremt “helsvensk” miljö kan hata invandrare så som han gör; han har ju inga personliga erfarenheter av dem. Han bara använder dem för att, med mina ord, nå egen makt, ära och rikedom. Här hjälper det inte hur mycket man än drar i spakarna åt det ena eller andra hållet. Det sorgliga är bara att han och hans närmaste nu har tagit plats i landets regering. Det är illavarslande.
Vi ska inte sluta där utan återvänder till inledningen av boken. Där skriver författaren om Diogenes, den ensamkommande flyktingpojken som anländer till Aten och försöker slå sig fram i de kulturella kretsarna, kanske är han, skriver Wijk, “urtypen för en kulturvärldens wannabe”. Men han når aldrig riktig ända fram, i varje fall inte materiellt, utan slutar sina dagar sovande i ett liggande stort lerkrus på en av bakgatorna i Aten. Ibland tänder han sin lykta och går omkring med den mitt på dagen på torget och när folk frågar vad han letar efter svarar han:
– Jag letar efter en människa.
Det får bli de sista orden om denna intressanta och rika bok; läs den!
Ordning härskar i Stockholm.
När Ulf Kristersson den 28 juni 2023 talar i Almedalen på Gotland inleder han med att vi "för första gången på tio år har fått ordning och reda i svensk politik”.
Ordning och reda.
Men vilken ordning, och vilken reda?
Som första ordning nämner han att vi nu har fått ner invandringen till EU:s miniminivå och som andra ordning att det ska byggas nya fängelser för dem som döms med “danska straff för svenska brott”; så fyndigt! Sedan påstår han att hans regering har lättat på hushållens ekonomi bland annat genom elstöden. Men man tänker inte ändra på det som är grunden till att vi får betala hutlösa elpriser: anslutningen till EU:s energikartell med tyska priser för svensk el. Istället för att göra det enda rätta, och vettiga, återställa den inhemska regleringen av svensk elmarknad, ska det byggas kärnkraftsverk, helst STORA sådana. Att det sedan tar tiotals år innan de kan tas i bruk, om ens då, och till skyhöga priser, och med ett avfall som han lämnar över till kommande generationer, det liksom glömmer han bort att nämna. Och folkomröstningen, den sk-ter man i, demokrater som de är. Utarmningen av jorden och skogen tänker de fortsätta med, i accelererande takt, med än sämre möjligheter till arbete och försörjning utanför storstäderna. För att inte tala om mijön. Det enda man har att erbjuda landsbygden är gårdsförsäljning av alkohol så att man med hjälp av EU:s regler den vägen kan krossa Systembolaget och lämna ut även alkoholförsäljningen till privata kapitalägare. Så som man målmedvetet har slagit sönder och fördyrat andra fungerande samhällsinstitutioner som el, järnväg, post, apoteken, bilbesiktning, vård och annan omsorg.
Kristersson pratar vidare och lovar att prioritera välfärden i höstens budget – kanske därför att en opinionsundersökning dagarna innan har visat att svenskarna trots den massiva kampanjen från media och politiker om kriminalitet och invandring ändå är mer intresserade av välfärdsfrågorna. Det finns ingen motsättning mellan hårda och mjuka metoder säger han, det behövs både repression och förebyggade åtgärder. De ska genomföra en “ny socialpolitik som står på barnens sida” men när han konkretiserar handlar det om “fler hembesök hos utsatta familjer i utsatta områden” och ett ifrågasättande av flerbarnstilläggen.
Till slut utbrister han: “Vi bekämpade en gång framgångsrikt Fattigsverige”.
Det är fler än jag som häpnat över denna fräcka lögn! Hans högerparti har under alla år motarbetat de framsteg som svensk arbetarrörelse och andra folkrörelser har kämpat fram, med stöd i ryggen av först den ryska revolutionen och därefter Sovjetunionens seger över de tyska kapitalägarnas fascistiska diktatur; jag bifogar en lista med exempel.
Däremot kan man vara emot och starkt ta avstånd från en viss bränning. Jag skulle, exempelvis, bli ytterst förbannad om man offentligt brände det kommunistiska manifestet och har full förståelse för dem som reagerar på att koranen bränns.
Kärnan i det som nu sker i Stockholm har dock inte med yttrandefriheten att göra utan är bara ännu ett exempel på det gränslösa hyckleri som präglar våra ledande politiker och mediafigurer. Koranbränningarna i Sverige är nämligen ännu ett resultat av den hatiska propaganda mot flyktingar/invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet som våra fascistiska demagoger bedrivit och bedriver, med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i spetsen. Det är samma effekt av propagandan som när flyktingförläggningarna brann/brinner och Lasermannens skjutningar och mord som inspirerades av Jimmies förtrupp i Ny demokrati. Ja, jag skriver fascistiska demagoger och noterar att Erik Wijk i sin senaste bok “Ljus i mörkret” (läs den!) gör samma bedömning. Jimmie Åkesson växte själv upp i “vita” områden med minimal egen erfarenhet och egna besvär av invandrare. Hans hat mot invandrare och muslimer blir obegripligt om man inte inser att de för honom och hans närmaste, liksom för Hitler med judarna, bara är ett medel för att nå egen ära, makt och rikedom. Makten ska utnyttjas till det som, liksom i fallet med nazisterna, är den verkliga kärnan i hans politik: hatet mot arbetarrörelsen i allmänhet och socialismen och kommunismen i synnerhet. Därför är det han och hans parti som ska bana väg för det som Georgi Dimitrov en gång beskrev: ”fascismen är den öppna terroristiska diktaturen från finanskapitalets mest reaktionära, chauvinistiska och imperialistiska element”.
Hyckleriet då? Ulf Kristersson och rådgivarna och mediapacket runt honom kritiserar och fördömer koranbränningarna och våndas över hur de, bara för att blidka Erdogan och husse i Washington, ska få ett slut på dem. När de själva har tagit in anstiftarna i regeringen, ja till och med låter dem styra skutan! Men så är de också världsmästare i hyckleri och de sämsta politlker vi har haft sedan den allmänna rösträtten infördes.
4 juli 2023.
Dagen till ära, USA:s nationaldag, uppmärksammades några av deras brott mot mänskligheten: Irak, Jemen, Venezuela, Julian Assange, Kuba, Korea, osv. Våra politiker och media har skickligt lyckats blanda bort korten och riktat all uppmärksamhet – och allt hat – mot Ryssland, som bara är en av parterna i Ukrainakriget. Alla USA:s skändligheter förtigs och istället ska vi nu krypa allt närmare inpå dem och bli alltmer indragen i alla deras krig och övergrepp. Det är ett vansinne som kan komma att stå oss, en liten nation i Europas utkant, dyrt. Vid dagens möte som hölls på Medborgarplatsen i Stockholm uppmärksammades allt detta i en rad tal som inom kort kommer att publiceras. Tills dess det flygblad som delades ut och mina bilder av talarna! (2023-07-05)
Bilden ingår i min serie med "okända platser" inspirerade av Annika von Hauswolffs verk "Okänd plats från 2002. Den ropades ut för mellan 80 000 - 100 000 kr men återropades. Vi vet därför inte riktigt vad den är värd i pengar. Däremot erbjöd Bukowskis en Carl Fredrik Hill på samma tema: "Skogsbacke" från 1876 som såldes för 3 000 000 kr. 2023 återkom Bukowskis med ytterligare en Hill på samma tema. Den ropades ut för 2,5 - 3,0 miljoner men återropades -- kanske är priserna på väg ner på den här typen av bilder? Jag nämner de här exemplen bara som en upplysning för den som är intresserad av verk i den här genren! (2023-06-15)
Okända platser 1:Vakant
Okända platser 2: "Vändplanen"
Okända platser 3: "Myrans holme" .
Okända platser 4:Vakant.
Okända platser 5: "Diket" .
Okända platser 6: "Grusbacken" .
Okända platser 7: "Kallkällekurvan" .
Okända platser 8:Vakant
Okända platser 9: "Exermanhygget" .
Okända platser 10: "Nyårspasset" .
Okända platser 11: "25-årsvallen" .
Okända platser 12: "Dikeskorsningen" .
Okända platser 13: "Skäret" .
Okända platser 14: "Hersbybacken" .
Okända platser 15: "Den stora stenen" .
Okända platser 16: "Skotarvägen" .
Okända platser 17: "Vändplanen" .
Okända platser 18: "Kantarellstället och rävgrytet" .
Okända platser 19: "B 15" .
Okända platser 20: "Vallgraven" .
Okända platser 21: "Vägkorsningen" .
Okända platser 22: "25-årsvallen" .
Johans Kokärr
är en plats i Anderssvedja skogar som både finns och inte finns. Den är inte utsatt på några kartor och vi är inte många idag som vet var man ska leta efter den. Och när man som undertecknad väl gör det blir man inte så mycket klokare för det; skogen är helt enkelt så omstöpt att man blir förvirrad när man med sitt eget minnes och gamla kartors hjälp tror sig vara på rätt plats.
Kokärret var ett kärr som blev till äng och kanske också åker men redan efter några decennier återgick till att bli kärr. Liksom flera andra sankmarker dikades den ut och odlades upp under 1800-talet, efter storskiftet som fastställdes 1794, på den kartan är de markerade som “kärr på skogen” och liknande. När laga skiftet genomfördes 1856-1881 är Johans kokärr uppodlad till “Äng på Mellanskogen” och “Äng på Östra skogen norr om Långgärdet”. Långgärdet är ett gammalt namn på den åker som fortfarande ligger norr om landsvägen vid Skorven. Kanske blev det aldrig mer än äng här, en äng som senare övergick till att bli betesmark och därför kallades “kokärret”.
När jag började gå här på 1960-talet var den redan övergiven; man gick genom kärret när vi följde den gamla körvägen från Långgärdet upp till Sandängskärret. Norr om kärret låg ett gammalt rävgryt; jag tog ett par bilder där den 8 oktober 1973. Ibland möttes vi här under jakten som den iskalla februaridagen 1978.
1990 dikades kärret ut, jag har en bild på det, och efter ett par kalhyggen i området ser det ut som på de bilder som jag tog i april i år.
Det är ett besvärligt område att ta sig fram i och lätt att virra bort sig i och kanske var det vad som hände den kvinna som gått vilse från Gryta och hittades död i den här skogen.
Det är ett sorgligt minne men vi som gick förbi här på väg till våra pass eller samlades här för att fortsätta jakten eller för att lägga ut hö till rådjuren som vi gjorde en tid, vi har bättre minnen. “NorstuJohan” som gav namn till platsen är död sedan länge och den “uppodlade ängen” är borta och kärret utdikat och det enda som återstår är våra tunna minnen, och snart är även de borta. Då återstår bara kartorna och lantmätarens anteckningar från 1856.
Och min lilla text till minnet av Johans Kokärr, ska vi säga så?! (2023-06-06)
En vandring längs Starbyvägen.
I 25 år hyrde vi Hersbyön, en tidigare arrendegård under Östanå gods, och både innan dess och efteråt har vi gått mycket i det som en gång benämndes Skogsroten i södra Vallentuna. Häromdagen gick jag här igen, den långa skogsbilvägen förbi Starby ända ner mot gränsen till Exerman-Hersbyreservatet. Som vanligt hade jag kameran med mig och som vanligt tog jag några bilder. Så som jag för 34 år sedan fotade åkrarna vid Starby ett av de sista åren som Nyström i Oqvista brukade dem. Sedan tog jag en ny bild från samma plats 27 år senare, den 23 februari 2016. Varför alla dessa dokumentära bilder under drygt sextio år, ofta med motiv som knappast vinner några skönhetstävlingar? Och jag ska strax visa några till. Kanske därför att jag är intresserad av kulturlandskapet, dess utveckling och historia. Även om det numera ofta är en litet sorglig historia så bör det dokumenteras. Även kalhyggena, som idag är ett så dominerande inslag i skogslandskapet. Jag har också skrivit om min hatkärlek till dem, en text som så småningom kommer i boken. Det har på senare år gjorts en hel del inventeringar som har resulterat i att nyckelbiotoper har identifierats och i en del fall också skyddats för att bevara den biologiska mångfalden. Tyvärr har den nuvarande regimen tagit flera steg bakåt på det här området. Det finns därför idag små möjligheter att också bättre identifiera och bevara kulturhistoriska värden i skogen som gamla körvägar, kolbottnar, råstenar, osv. Som exempel kan nämnas den urgamla vägen mellan Hersby och Bromseby som totalt har ödelagts i de senaste decenniernas avverkningar. Ett annat exempel är de, också de månghundraåriga, råstenar som markerar fastighetsgränserna. De är mig veterligen inte markerade i de kartor som skogsbruket använder och därför löper risk att köras sönder.
Det gjordes stora avverkningar längs Starbyvägen i vintras men nu har maskinbullret tonat bort och tystnaden lagt sig över kalhyggena. Men inte riktigt, enkelbeckasinen tick-tackade på ett par hyggen, den uppskattar öppenheten och körskadornas nya vätar. Kanske kommer även trädlärkan att etablera sig under några år på de större hyggena. Efter hyggesparaden fortsatte jag in i reservatet där det så här fram på dagen var ganska tyst. En svartvit flugsnappre sjöng, och så gärdsmygen som har blivit en vanlig fågel i de här skogarna, de älskar hyggeskanter och omkullfallna träd. Kanske spelar här ännu någon tjäder, jag hade en koja här men spelet krympte ihop och till slut kunde vi i bästa fall stå på Japanberget och höra något enstaka klunkande och sisande. Vid Överbyn blommar ännu trolldruvan och i den rika branten norr om åkern trivs hasseln (som man nu har slyröjt) och det är gott om blåsippor och t.o.m. några kväveälskande skelört. Enligt Harald Skoglund ska det en gång ha tvistats om en gård vid Överbyn men det är nog tveksamt om det verkligen har funnits någon bebyggelse här. I så fall låg den antagligen i den varma södersluttningen.
Vi slutar här och skickar en tanke till dem som faktiskt tog några bilder vid ställena här i skogen för hundra år sedan och framåt. Jag hoppas att få med dem i min bok Och kanske går någon här om ska vi säga 30-40-50 år och bläddrar fram mina bilder och tänker: f-n vad det var kalt på den tiden och nu växer här högstammig skog!
Och kanske kan vi hoppas på att tjädern då har hittat tillbaka till sina marker! (2023-06-06)
Grevar och baroner vid Blinkarby.
De skogliga myndigheterna och sammanslutningarna anordnar exkursioner där man beser och diskuterar skogen ur olika aspekter. Så gör man idag, och så gjorde man tidigare. I juni 1935 genomförde Stockholms läns skogsvårdsstyrelse en exkursion på Danvikens marker. Man samlades vid “skogsförmansbostället” Blinkarby (Strömsberg) och Dagens Nyheters reporter på plats räknade in hela “hundra herrar och en dam”. Av bildtexterna framgår att det nog också var en övervikt av grevar och baroner och friherrar och t.o.m. en markis. Färdledare för dagen var länsjägmästaren Hedemann-Gade som ända sedan 1919 ansvarat för Danvikens skogar.
Kreatur fick inte beta i skogen, Gade ansåg det olämpligt därför att “därmed följ det röta i granskogarna”. “Men”, skriver reportern, “riksdagsman Thorell opponerade sig mot denna teori liksom mot all annan teori, och rappa repliker växlades mellan dessa båda herrar liksom mellan den förstnämnde och baron Cederström, som också syntes besjälad av en viss kritiklusta”. Man fortsatte vandringen och på tre platser samlade länsjägmästaren deltagarna kring sig och höll föredrag om det märkligaste på det stället. Reportern ger sig inte in på någon närmare redogörelse för vad Gade sade men noterar att det “rörde sig om trakthygge och blädning och bästa sättet att skydda sig mot stormfällen”; med andra ord än idag högst aktuella frågor.
Det delades också ut diplom till fyra skogsägare för “god skogsvård”: herrar Robert Johansson, Husa, Julius Eriksson, Ösby, Gust. Almén, Toftesta samt J.G.Nord, Lena.
Till sist demonstrerades en betesfålla vid Tärnholm där konsulenten B. Wallin från Betes- och vallföreningen höll ett föredrag. Diskussion uppstod om det lämpliga i att behålla enstaka träd i en beteshage som arrendatorn ville spara av “estetiska skäl”, något som dock ogillades av föredragshållaren: “det hör inte riktigt bra ihop med en ändamålsenlig betesvård”.
Det hade börjar regna och reportern konstaterar med en viss ironi att det inte bara förhindrade en skarpare diskussion om saken samtidigt som “de ensamstående träden i Tärnholms betesfålla skyddade mot det värsta regnet”! (Dagens Nyheter 16 juni 1935)
"Blinkarby" var tidigare det vedertagna namnet för den fastighet som på dagens kartor heter "Strömsberg". Strömsberg ligger vackert vid ån som rinner mellan sjöarna Stora Harsjön och Tärnan i södra Vallentuna.
“Riksdagsman Thorell” = Edvard Thorell (1881 - 1953), hemmansägare och riksdagsman för högerpartiet. 1933 - 1948. Han var även bl.a. vice ordförande i Stockholms läns skogsägarförening.
Hedemann-Gade = Erik Hedemann-Gade (1882 - 1977), jägmästare, från 1918 länsjägmastare i Stockholm, från 1945 ledamot av Lantbruksakademien.
“Baron Cederström” = antagligen den Anders Cederström (1896 - 1973) som titulerades friherre och agronom. Han var bland annat ledamot av Stockholms läns skogsvårdsstyrelse från 1932 och ordförande från 1956. (2023-65-01)
Al Nakba.
I år är det 75 år sedan Israel i stor skala inledde fördrivningen av palestinierna, stölderna och mördandet. Det första året jagades 750.000 iväg, och sedan har det bara fortsatt. “Den stora katastrofen”, Al Nakba, som palestinierna kallar det. De som fördrevs vägras återvända och de och deras ättlingar lever därför som flyktingar runt om i arabvärlden. Och på andra håll med, för den delen. På Sergels torg i Stockholm hölls en minnesstund idag. Nej, Ulf Kristersson var inte där, och inte heller Magdalena Andersson, den här ockupationen har ju bara pågått i 75 år, så det är inget att bry sig om. (2023-05-15)
Nej till NATO-möte på Odenplan i Stockholm.
Många bra talare som läste lusen av det NATO som behöver Sverige för sina krig. Och våra ynkliga politiker som är på väg att kuppa in oss i alliansen fick också sina fiskar varma. Kanske var det för att hjälpa Kristersson och Magdalena mot kritiken som Mac Donalds, en av de främsta symbolerna för USA och en av de kapitalgrupper som styr världen, hade ställt upp sin bur mitt på torget. Glädjande att flera unga vänsterpartister och en tjej från Gretas nätverk talade, förutom de vanliga Hans Öhrn, Kajsa Ekis Ekman, Eva Myrdal m.fl. Det skulle inte skada om vänsterpartiets och miljöpartiets partiledare kom till något av dessa möten, eller åtminstone någon av deras riksdagspolitiker. Om de nu menar allvar med att de är emot en svensk NATO-anslutning!? Det som pågår är ju så bisarrt att det kan genomföras bara tack vare den krigspropagande som sköljer över oss från morgon till kväll, inte minst i Public service. Vi ska ansluta oss till den stat som har mördat flest människor sedan Hitlertysklands tid och överlämna kommandot för vår krigsmakt till en militärbas i det landet. Hur korkad får man bli?! Det är ett politiskt och militärt hyckleri utan motstycke som redan nu skadar oss och världen och kommer att göra det än mer, i oöverskådlig omfattning.
Det är den bistra verklighet som dagens talare varnade för, i försommarsolen på Odenplan i Stockholm den 13 maj 2023, övervakade av Mac Donalds.
Länk till talen (2023-05-13)
