Nadja Al-Malki, konferencier.

Sven Britton.

Lars-Gunnar Lindgren från Alliansfriheten.se talar.

Några bilder från Skogsroten.
Det är många kalhyggen och granplanteringar i den här trakten och följaktligen måste både lodjur och grävling passera genom dem. Lodjuret under sina evighetsvandringar och grävlingen fram och åter till grytet. Bilden på lodjursspåret togs igår, den 1 mars, dagen då den erbarmerliga lodjursjakten inleddes under hurrarop från Svensk Jakt och likasinnade. Det här lodjuret kan dock känna sig någorlunda säkert eftersom inget djur får skjutas i Stockholms län. Rådjursstammen är stark så det finns gott om mat – men älgarna är däremot sällsynta efter en alltför hård och kanske också snedvriden jakt under senare år. Inte ett enda spår de här två dagarnas vandring. Inte heller ett enda mårdspår, det är kanske en tillfällighet, men litet ovanligt. Gladdes åt att en tjäder tagit en morgonpromenad på skaren. Grannen hade tipsat om en ny bäverhydda i den stora sjön och när jag närmade mig den hördes ett rejält plask. Bävern höll öppen en lagun framför hyddan och antagligen låg den där när jag kom, blev skrämd och dök in i hyddan! Även vid en annan av hyddorna var det öppet vatten medan isen låg intill de fem övriga hyddorna som passerades under vandringen.   Och solen låg bedövande stark över Storsjöns is och de tre slingriga rådjursspåren. (2023-02-27/03-01)

Lospåret.

Grävlingen.

Hans Öhrn inleder mötet.

Syrienmöte den 25 februari 2023.
Föreningen Syriensolidaritets opinionsmöte på Medborgarplatsen i Stockholm 23 februari. Ett riktigt blåshål i nordanvinden -- var det kanske därför som inte en enda minister eller partiledare syntes till, inte ens Björn Wiman eller Peter Englund?!

Hampus Parman

Talal Imam

Margrete Barbara Brädfors.

Hashim Al-Malki.

Hycklarna i talarstolen.
Det var möte på Sergels torg i Stockholm igår kväll, ett par tusen människor hade samlats för att visa sympati med och stödja det ukrainska folket i en svår tid. Det var vackert, och jag var en del av det.
  Men så var det de som stod i talarstolen. Ja, inte ambassadören och hon som sjöng nationalsången så vackert och flickan i rött som också sjöng och kanske någon till; de är säkert hederliga människor. Nej, de andra, politikerna och männen från Akademien och Dagens Nyheter. Vilka hycklare! I tolv år har Magdalena Andersson och Ulf Kristersson fört krig mot Syrien, och fortsätter med det. I tjugo år krigade de mot Afghanistan, och fortsätter med det. De bombade Libyen sönder och samman och de har deltagit i statskupperna inte bara i Ukraina utan också i Venezuela och försökt samma sak i Syrien. De är ju gudbevars demokrater, som de skröt om igår. Magdalena Andersson och hennes finska kompisar upprepar nu socialdemokraternas svek från 1914. Kristersson finns det ju inget hopp om, den skojaren som var nära att spricka när han berättade om stridsvagnarna och att Sverige inte har skickat vapen till ett krig sedan det finska vinterkriget. Men nu stöder de Ukraina, Slava Ukraini, skrek de; och därefter ännu en spottloska mot Ryssland. För det är ju vad saken handlar om, ukrainarna ska offras i USA:s krig mot Ryssland för att behålla USA:s världsherravälde. Och de svenska kapitalägarna och deras politiker och mediafolk har valt att vi ska ge oss in i det kriget på USA:s sida, än mer. Därför NATO-provokationen, därför mer vapen, därför mera krig. Fred och demokrati genom ännu ett USA-krig! Och dessutom fina profiter förstås, Bofors och Hägglunds arbetar för högtryck!
  Freden var igår förvisad till en plats inne i skuggan. Eller, som Björn Wiman från Dagens Nyheter avslutade sitt tal: “Det är först när lögnen spricker som kriget kan ta slut”. Så är det ju – men jag tror inte vi tänker på samma sak! (2023-02-25)

Många, mpånga fler bilder!

Tidöavtalets offer.
De belgiska bröderna Dardennes filmer är som regel tuffa saker, men så skildrar de också en hård värld. Den nu aktuella “Tori och Lokita” är en av de grymmaste. I inledningsscenen ser vi den tonåriga Lokita från Kamerun förklara för de sociala myndigheterna varför hon bör få ett uppehållstillstånd i Belgien: hon är syster till den minderåriga Tori som har lyckats krypa igenom nålsögat. Det är en bluff, han är från Benin, men de har mötts i Italien under flykten till Europa och har tagit hand om varandra och nu tänker de fortsätta med det. Om bara hon får sina “papper” så att hon kan få det efterlängtade arbetet som hembiträde och kunna försörja dem båda. Lagligt. Nu tvingas de dra in litet pengar till sig själva men framför allt för att skicka hem till mamman och syskonen i Kamerun genom svartarbete hos en skrupulös pizzabagare. De kör ut pizzor – men levererar också knark till dem som festar på den närbelägna restaurangen. Och mer än så. För att få de efterlängtade “papperen” tvingas Lokita förnedra sig än mer genom att under fängelseliknande förhållanden arbeta i en knarkfabrik och dessutom låta sig utnyttjas sexuellt. Ja, ni hör, det är en skuggvärld vi ser, den som många av dem som Tidöavtalet – ett av de skamligaste dokument som våra ledande politiker har skrivit ihop, och det vill inte säga litet – förnedrar, har tvingats att gå igenom. Det är hårt och det är grymt och det slutar illa för syskonen – men filmen vore outhärdlig om den inte också skildrade motsatsen till Tidöavtalet och dess upphovsmän och -kvinnor, den obetingade kärleken mellan syskonen och den gränslösa viljan att stödja och hjälpa avarandra. Som i det här fallet tyvärr slutar illa.

Men kanske har den lärt oss andra något?!

Mina recensioner av tidigare Dardennefilmer:

Jakartametodens nyttiga idioter, del 1.
Ulf Kristersson samlade alla de andra nyttiga idioterna kring sig och höll möte om “krisläget” = problemen att snabbt ansluta oss till USA:s Nato. Hans måltavla var de högerextrema av Paludans typ, men också dem som litet mer diffust bedriver en “desinformationskampanj” mot Sverige. Men vilka är egentligen de “nyttiga idoterna” och vilka bedriver “desinformation”? Om vi tar Paludan & co så är han och hans budskap framodlat av Jimmie Åkesson och hans fascistiska demagoger – och, visar det sig, Jimmieklanen stöder honom även ekonomiskt. Nu är det ju bara det att Kristersson har tagit in SD:arna i regeringen – där det dessutom sitter en minister som tycker att polisen borde skjuta skarpt rakt in i folkmassorna. Det som tidigare var i Jimmies påse har nu konfirmerats i Tidösäcken och, som om det inte skulle vara nog, bjöd Jimmie över Paludan: dansken brände en koran, Jimmie, eller rättare sagt hans kompis, tillika justitieutskottets ordförande, föreslog 100 till! Nu är trots allt den här delen av historien ett apspel. Erdogan är en skurk som behöver ammunition inför valet och dessutom ska han balansera mellan Washington och Moskva – men den stora skurken sitter – nej, inte i Moskva utan i Washington! Den som tror något gott om USA i Ukraina bör läsa den nyutgivna Vincent Bevins “Jakartametoden”. Där beskrivs ingående i några fallstudier hur det ägande och härskande skiktet i USA arbetar mot andra folk och stater. Och glöm inte att de enda som hittills har använt atombomben, och naturligtvis har detaljerade planer på att använda den igen, är USA. Det är därför som de motarbetar FN-resolutionen om kärnvapen och tvingar Sverige, som varit med att ta initiativet till den, att inte skriva under. Vad det nu gäller Ukraina så var det USA som drog igång skiten 2014 efter en längre tids mullvadsarbete på det sätt som Bevins skildrar med bland annat Indonesien som exempel. Man har därefter förhindrat varje försök till en fredlig lösning på krisen; istället har man steg för steg förvärrat den, bland annat genom att tvinga in Sverige och Finland i Nato. Ja, just det, tvingat in oss; läs Bevins så förstår ni vad jag menar. Wallenbergarna & co, som äger och styr vårt land, är rädda för att åka ut i den washingtonska kylan; därför rättning i leden hos deras politiker, PR-byråer och mediafolk. USA:s härskare och deras lydiga redskap inom NATO och den svenska eliten skiter fullständigt i hur det går för det ukrainska folket, på exakt samma sätt som de gav och fortfarande ger, f-n i serberna, afghanerna, irakierna, libyerna, syrierna – och indokinas folk, som de som inte har gått in i dimman kanske minns. Dessa människor är bara växelmynt när det gäller att upprätthålla USA:s världsherravälde. Och nu är det ukrainarnas tur, och vår. Vi är redan med om att finansiera deras krig, på flera sätt, och mer och värre väntar oss. Wallenbergarna och deras nyttiga idioter sålde ut vår “alliansfrihet syftande till neutralitet” i krig av den här typen (och jag har svårt att förstå hur man kan stanna kvar i socialdemokraterna efter deras gigantiska svek, när ska man avsätta högerkamarillan kring Andersson, Damberg och Hultqvist?) och drar in oss allt djupare i kriget. Krigspropaganda från morgon till kväll i alla media och mer och mer vapen. Nu tömmer de våra förråd på det som hade kunnat vara början till ett riktigt svenskt försvar, på samma sätt som man gjorde inför det andra världskriget. USA kan inte vinna Ukrainakriget som det drivs idag och ryssarna, som nu är inringade av USA:s Natobaser, kommer inte att ge sig med mindre än att det blir ett stopp för Nato i Ukraina. Antingen tvingas USA till förhandlingsbordet eller – ja då väntar oss kanske armageddon. Om du tycker att det här låter märkligt så är det inte så konstigt. Kristersson har rätt i att utländska intressen bedriver en desinformationskampanj mot oss med hjälp av nyttiga idioter (lyssna bara på morgonbönen i sveriges radio!) – men han vänder sig åt fel håll och det är därför som hans politik är så farlig för oss svenskar. Kanske bra för USA:s elit, men då kan han ju avgå och följa Bildts exempel och ta värvning i någon eller några av husbondens alla lobbyfirmor.
  När atombombssvampen utvecklar sig över Stockholm då är det för sent att läsa Bevins! Gör det därför idag!

Bilden: George Washington håller, i likhet med alla efterföljande presidenter, sin skyddande hand över New York Stock Exchange.

Två lärostycken.
Tidningen Filter har under åren publicerat angelägna reportage, till exempel avslöjandena om den svenska militären och politikerna som med hjälp av mindre noggranna journalister ljugit om ubåtskränkningarna och med dessa lögner som grund bedrivit utrikespolitik. Filter har också, som redaktören skriver i sitt senaste veckobrev, “avhandlat en rad företeelser som av nyhetsmedia utmålats som uppseendeväckande trots att sanningen varit allt annat än dramatisk”. Som exempel nämner de hålet i Estonia som har en prosaisk förklaring: det uppstod när båten slog mot bottnen. Och drönarna över kärnkraftverken som var vanliga trafikflygplan.
  I nämnda veckobrev citerar de en nyhetsrubrik ur Dagens Nyheter: “Klotet över Mosul en gåta för USA:s försvar”. DN:s artikel illustreras med en bild där “en silverglänsande boll ser ut att sväva i luften”. USA:s krigsmakt har analyserat 500 bilder, de kongressförhör (!) som nyligen hölls i USA om “ufo-frågan”, den “faktaresistenta charlatanen” Jeremy Cordells spekulationer, etc, etc; Filters chefredaktör avslutar sitt långa resonmemang med att han ser artikeln som ännu en “fantasieggande skröna”.
  Men är det inte något som skaver i redaktörsbrevet? Rubriken! “Klotet över Mosul en gåta för USA:s försvar”. USA:s försvar? Är det de som har skickat upp drönarna? Men ligger inte Mosul i Irak? Och vad f-n har USA där att göra? Det är väl det som vår redaktör borde fundera över. Hans brev blir därför ännu ett exempel på hur även “vänstersinnade” eller “ärligt liberala” svenska skribenter är så genomsyrade av det “amerikanska” (läs: USA); de har så svårt att bryta sig ur den fångenskapen.
  Se den finstämda och intressanta dokumentären om den irakiske fotografen Latif Al Ani och lyssna till honom och hans vänner när de på plats i Mosul berättar om stadens öde och hur det gamla Mosul ligger i grus och ska efter det senaste kriget. “IS” säger de och det stämmer till en del, men IS skapades och underhölls av USA, Turkiet mfl och det var USA som bombade sönder staden i jakten på dem de själva beväpnat; det är så de arbetar.
  Också det något som har bäring på de krig som pågår idag och något att lära av!

Länk till Filters veckobrev

Länk till dokumentären om Irak och Latif Al Ani

Några stenar ovan sjön.
På ett berg väster om Malmsjön i södra Vallentuna ligger några stenar, anspråkslösa men snyggt ordnade till ett röse med en rest sten, en råsten, i mitten. Jag gick i den oländiga skogsbacken häromdagen för att leta efter en gammal väg som kanske har funnits här. Lantmätaren ritade in den på 1728 års karta, vägen, eller kanske snarare stigen, från Brollsta - Gunby - Gunsarby och vidare österut mot Fastarby gick då från Gunsarby ner mot sjön och vek sedan av och gick i bergen ner mot Malmsjöns sydspets. Om den nu fanns måste det ha varit en besvärlig väg och man kan förstå att den på nästa karta, den från 1841, var ersatt av den väg som används än idag och går i en genare sträckning upp mot höjden med den stora masten och därefter brant ner mot Malmsjön där den anknyter till den äldsta vägen. Jag hittade inga rester av vägen och jag begriper inte riktigt hur den skulle ha gått. Istället sprang jag på ännu en gränsmarkering. När jag gjorde min bok om Anderssvedja by i Roslagen inventerade jag samtliga råstenar längs byns gräns mot grannbyarna. Det var en fascinerande vandring när man tänker på att många av dessa råstenar har stått här sedan åtminstone 1600-talet. På de äldsta kartorna finns det dessutom ofta intressanta beskrivningar av rösena och dess omgivningar. Det här röset markerar antagligen den gamla rågången mellan Gunsarby och Nybyns fastigheter. Eftersom Östanå köpte båda gårdarna 1697 och gränsen mellan fastigheterna därefter inte har haft någon betydelse kan man anta att stenen är rest före det årtalet. Kanske är det tack vare att den är placerad högt uppe på en hällmark som den trots sin litenhet fortfarande är oskadd. Den har fått vara i fred för det hårdhänta moderna skogsbruket. De gamla gränsmarkeringarna är som regel inte utsatta i deras kartor och de har därför inget skydd om inte den som äger skogen har markerat dem på ett väl synligt sätt.
  Men här står den kvar och jag har markerat den på kartorna och hittar man vägen som jag letade efter hoppas jag att du hör av dig! (2023-02-01)

Exarby.
Exarby i Össebygarns socken i södra Vallentuna förekommer i rättshandlingar från 1550 under olika ägare (frälse) fram till 1734 när dåvarande ägare av Östanå, greve Axel-Wrede-Sparre, köper Exarby och Skrattby på exekutiv auktion. Fastigheten har därefter ägts av Östanå. (Harald Skoglund: Garnsbygden)
  Enligt husförhörslängderna flyttade det sista arrendatorparet, Anders och Greta Ersson, från Exarby 1795-96. Därefter finns inga uppgifter om någon boende vid Exarby. En “såg med ett hjul och blad” nämns enligt Skoglund 1723 och skattlades 1814. En oskattlagd mjölkvarn om ett par stenar till husbehov nämns 1787. Kvarnen och/eller sågen fanns kvar när laga skifteskartan ritades 1841/42. Vid den tiden var Dalsättra den fastighet under vilken lantmätaren registrerade alla de numrerade enheter som kartlagts in i minsta detalj och finns bokförda i skifteshandlingen. Som inte fick någon betydelse i den här trakten eftersom Östanå gods ägde alla fastigheter. På den Häradsekonomiska kartan från 1901-06 finns inga byggnader kvar vid ån.
  Det är oklart var Exarby gård/torps byggnader låg; kanske i den vackra ängen ner mot Exarbysjön. Eller, troligare, i den soliga slänten ovanför åkern längs ån upp mot Skrattbyvägen. I alla fall antyder Riksantikvariämbetet det i sina anteckningar (RAÄ L2014:3078).
  Av 1841/42 års karta framgår också att vägen till Skrattby då gick från Hersbyvägen på norra sidan av Södergärdet. Ännu in på 1980-talet kunde man med litet fantasi följa den sträckningen. När den Häradsekonomiska kartan trycktes 1901-06 hade Skrattbyvägen fått en ny dragning, den gick nu över ån där kvarnen legat och därefter på östra sidan av Södergärdet och anslöt sedan till den gamla vägen vid åkerns slut. På kartan har nu den gamla sträckningen från Hersbyvägen degraderats till stig. (2023-01-31)

Länk till ett videoklipp från kvarnplatsen.

Florian Henckel von Donnersmark: Never look away.
Filmen heter på tyska Werk ohne autor, Verk utan skapare men SvT har valt den engelska titeln som kanske trots allt är bättre, eller i vart fall tydligare: “Se inte bort!”. Det är de sista ord som den unge pojken Kurt Barnert hör sin älskade moster Elisabeth säga när hon förs iväg till sinnessjukhuset. Hon är schizofren men släktingarna som har tagit henne till läkaren hade inte räknat med att hon sedan skulle gasas ihjäl. Dödsdomen skrivs ut av läkaren och sjukhuschefen Professor Seeband, som till vardags steriliserar kvinnor som anses mindre värda, men han har också makten att välja ut dem som ska dödas för att ge plats åt skadade soldater på sjukhusen. Professorn har en dotter, Ellie, som är jämnårig med Kurt. När Sovjet intar Berlin och kriget är över fängslas Seeband, man känner till vad han har sysslat med på sjukhuset, men räddas genom att han hjälper till att förlösa den sovjetiska militära kommendantens hustru som genomgår en livshotande förlossning. Som tack beskyddar kommendanten honom och han kan återuppta sin läkarkarriär, i Östtyskland. Kurt växer upp och utbildar sig till konstnär och träffar Seebands dotter och de blir ett par. Kurt blir framgångsrik med sina socialrealistiska målningar men till slut står de honom upp i halsen och han och Ellie beslutar sig för att flytta över till västsidan, i sista minuten – också för att slippa ifrån svärfadern och hans förflutna. Seeband blir kvar men får en dag besked att kommendanten ska förflyttas till Moskva och därför inte längre kan skydda honom; han hjälper honom att fly över till väst.

Filmen kan sägas följa två spår. Dels gestaltar den en av de tyska kapitalisternas alla grymheter och hur en del av de skyldiga räddas/räddar sig och får en ny chans i (i det här fallet) först Öst- och därefter i Västtyskland. Dels konstspåret, även där bygger filmen på verkliga händelser. Väl i väst söker Kurt till konstakademin i Düsseldorf och kommer in; ansökan beviljas av den egensinnige rektorn Professor Antonius van Verten. Förlagan till honom är den tyske konstnären Joseph Beyus medan Kurt Barnerts – och hela filmens – storyline bygger på den oerhört framgångsrike tyske konstnären Gerhard Richters liv. Richter som har en liknande karriär som Kurt: först verksam i öst och därefter stor i väst. Kurts introduktion på akademien i Düsseldorf är något av en drift med den moderna västerländska konsten och den “intighet”, som fotografen Robert Adams sade i en intervju i samband med att han mottog Hasselbladspriset och nämnde Damien Hearsts diamanttäckta dödskallar som exempel. Professorn själv sitter och kletar fett på en vägg inför sina andäktiga elever. Kurts första egna verk på akademien blir lika abstrakta som dem han mött vid sin introduktion. De finner dock inte nåd inför professorn: Det där är inte du, säger han uppfordrande. Barnert bränner upp det han hittills har gjort men vet till en början inte hur han ska gå vidare. Det är först när han efter en tid läser i en tidning att en av nazisternas läkare har gripits som han får idén att göra ett collage av fotot i tidningen och bilder på honom själv och mostern och svärfadern. Konstverken blir så starka att Seeband, rusar därifrån när han kommer in i ateljen och ser dem.

Se inte bort!

Von Donnersmark slog igenom med sin Oscarsbelönade “De andras liv” där han också skildrade konstens villkor i DDR, i alla avseenden hårt bevakade av Stasi. Jag tyckte om den filmen därför att den levde upp till fortsättningen i Robert Adams resonemang om konsten, den “ska säga sanningen, men i sanningen hitta något hoppfullt att förmedla”. Mitt i Stasieländet fanns det folk som, trots riskerna, framgångsrikt obstruerade mot makten. Den här filmen – mycket sevärd – är mörkare. Medlöparen Seeband med blod på sina händer går trots allt helskinnad genom historien – medan Elisabeth och hennes systrar aldrig kan väckas till liv igen. “Efter den nazistiska katastrofen är det bara konstnären som kan ge folk tillbaka frihetskänslan”, säger professorn Antonius van Verten i filmen. F-n vet, men kanske kan denna rika film åtminstone hjälpa oss en liten bit på väg nu när himlen återigen mörknar över Europa?! (2023-01-24)

Filmen visas tyvärr inte längre på SvT Play, men lär återkomma.

På engelska Wikipedia kan man läsa mer om filmen

Okända platser nr 20: Vallgraven.
Bilden ingår i min serie med "okända platser" inspirerade av Annika von Hauswolffs verk "Okänd plats från 2002. Den ropades ut för mellan 80 000 - 100 000 kr men återropades. Vi vet därför inte riktigt vad den är värd i pengar. Däremot erbjöd Bukowskis en Carl Fredrik Hill på samma tema: "Skogsbacke" från 1876 som såldes för 3 000 000 kr. Jag nämner det bara som en upplysning för dem som är intresserade av verk i den här genren! (2023-01-16)

Tidigare bidrag på samma tema.
Okända platser 1:Vakant
Okända platser 2: "Vändplanen"
Okända platser 3: "Myrans holme" .
Okända platser 4:Vakant.
Okända platser 5: "Diket" .
Okända platser 6: "Grusbacken" .
Okända platser 7: "Kallkällekurvan" .
Okända platser 8:Vakant
Okända platser 9: "Exermanhygget" .
Okända platser 10: "Nyårspasset" .
Okända platser 11: "25-årsvallen" .
Okända platser 12: "Dikeskorsningen" .
Okända platser 13: "Skäret" .
Okända platser 14: "Hersbybacken" .
Okända platser 15: "Den stora stenen" .
Okända platser 16: "Skotarvägen" .
Okända platser 17: "Vändplanen" .
Okända platser 18: "Kantarellstället och rävgrytet" .
Okända platser 19: "B 15" .
Okända platser 20: "Vallgraven" .

“RörMaren”.
Stilla flyter ån över Skorven i Lilla Anderssvedja den 8 februari 1967. Det är vinter, det är snö, det är sol och tillräckligt mycket vatten för att ån som avvattnar två sjöar uppströms inte ska frysa till. Sankängen övergår nedströms i den del av sjön Anderssvedjedjupet som idag är en “rörmar” och kallas Vissvasen och verkligen gör själ för namnet (den skymtar längst bort i bilden) – men ända fram till 1800-talets slut gick den öppen och tillät roslagsskutorna att gå in och hämta träkol. På 1794 års karta finns sjöbodarna inritade nedanför Bodhagskärret, i strandkanten där det idag är en ogenomtränglig vassdjungel. När bilden togs betades ännu Skorven, idag växer den igen med vass, kaveldun och lövsly. I Ortnamnsarkivet finns ett femtontal “rörmaren” registrerade, men vår RörMaren finns inte med. Däremot en namne vid Nedernäs i Bottenfjärden lite längre norrut i socknen där det enligt upptecknaren fanns en “vassanhopning”. Namnet syftade väl på att där växte mycket “rör”, dvs antingen bladvass eller säv. Det var nog mindre “rör” i sjöarna i gamla tider, dels var de inte så övergödda som senare, dels betade djuren bort dem så långt de kom åt. De sex Anderssvedjagårdar som finns beskrivna i laga skiftets handlingar från 1856 - 81 hade samtliga alla ekonomibyggnaders tak täckta med halm, ingen enda med vass. I alla fall om man bokstavligen ska tro lantmätarens ord. Man kan tycka att halmen hade ett större värde eftersom den också kunde användas som madrassfyllningar, som strö för djuren och t.o.m. som foder om det knep. Men kanske var vass svårare att få tag i.
  Till sist så noterar vi att det fanns ännu ett gammalt namn på Skorven: Trollgubbshavet. Enligt en sägen som studiecirkeln i byn 1979-82 skrev ner så var “sjögubbarna vid Trollgubbshavet och Fräkensjön ovänner och kastade sten på varandra, så att det blev massor av sten som hamnade på Fräkensjöberget vid Sandängskärret”. (2023-01-13)

Bilder från Lidingö: Dimma över skärgårdsön.

Fler bilder på Facebook!

Om Posten.
Det är nu snart trettio år sedan brevmonopolet upphävdes (1 januari 1993) och Posten bolagiserades (1 mars 1994). Många brev har runnit genom sorteringsmaskinerna sedan dess; men numera allt färre. Den utveckling av datatekniken som fick volymerna att explodera på 70-, 80- och ända in på 90-talet har nu vänts till sin motsats; det mesta sker nu digitalt, utan att det generar några brev eller fysiska betalningsärenden. Men inte allt. Tidningar och tidskrifter finns ännu, och faktiskt också en del rena brev, liksom det som e-handeln genererar. Det upphävda brevmonopolet 1993 var fel redan då. Det var ett politiskt beställningsjobb åt de kapitalägare och kretsen kring dem som ville göra direkt och/eller indirekt profit även på brevmarknaden. Det skulle ske på bekostnad av oss som gjorde jobbet och de mindre kunderna. Med “indirekt profit” menas att de kapital – exempelvis Bonniers – som var stora postkunder fick ner kostnaderna genom att företag som CityMail med enklare service och sämre anställningsvillkor för personalen kunde offerera ett lägre pris. Med “kretsen kring” menas kapitalägarnas chefer och andra högre tjänstemän som i bolagen fick avsevärt högre ersättningar. Minns ni bråket om Ulf Dahlstens lön? 1994 hade han som generaldirektör för Posten en lön på 90.000 kr i månaden, redan det en hög lön, sex gånger mer än vad en öpj på Tomteboda tjänade. När han förvandlades från generaldirektör till VD för bolaget Posten skulle hans lön fördubblas, vilket då ansågs uppseendeväckande. Våra sorterarlöner höjdes inte med en enda krona, istället fick vi vartefter se våra anställningsvillkor förämras. Idag ter sig bråket kring Dahlstens lön som ett Idyllien när man ser hur man höjer den nuvarande VD:ns lön med 20 procent till – 842.000 kronor i månaden. 842.000! Sug på den! Till det kommer dessutom antagligen förmånliga pensionsavsättningar/villkor. Om en sorterare idag har en månadslön på 25.000 kr blir skillnaden minst 1:33, troligen ännu mer när chefernas alla förmåner räknas med. Se där en mycket enkel och tydlig förklaring till varför skiktet kring kapitalägarna – deras politiker, chefer, opinionsbildare, etc – rosar omregleringarna och hela tiden vill ha mer. Regnar det på prästen så stänker det på klockaren: när kapitalägarna ökar sina profiter så blir det också några extra kronor till de här människorna. Men inte till oss, det är vi som får betala. Det har väl sällan synts så tydligt som nu när vi exempelvis plågas av den omreglerade elmarknaden!
  Posten då? Självklart bör det första kravet vara att brevmonopolet återställs, alla försändelser ska gå i ett flöde; det måste exempelvis bli ett slut på vansinnet att två brevbärare springer efter varandra i trappuppgångarna – typiskt nog allt mera sällan och med allt färre försändelser i näven. Volymerna “utdelade brev” låg 2020 (senaste året som redovisats) på samma nivå som “portopliktiga försändelser” i mitten av 50-talet. Då hade vi råd med utdelning varje dag. Nu ska posten delas ut högst varannan dag, och i praktiken knappt ens det.
  Det är priset vi får betala för omregleringarna och privatiseringarna!

Sorti Guaido
“Jag har talat i telefon med Guaido”, rapporterade Margot Wallström i riksdagen den 13 februari 2019, och fortsatte: "och sagt att han ska leda processen för nya val". Hon var då svensk utrikesminister och hade tillsammans med EU:s övriga medlemsstater på order av USA utnämnt Juan Guaido till legitim representant för Venezuela – trots att man redan hade en nyligen korrekt vald fungerande president, Nicolás Maduro. USA kunde inte acceptera att han blivit omvald eftersom Maduro, liksom hans företrädare Hugo Chavez, något inskränkt USA:s makt över landet och dessutom, ve och fasa, använt en del av oljeinkomsterna till att förbättra för vanligt folk. Ett mycket dåligt exempel för resten av Sydamerika. Och andra kontinenter med, för den delen. Därför skulle den legala presidenten avsättas, på samma sätt som USA avsatte och mördade Iraks och Libyens statschefer och under drygt tio år försökt, men hittills misslyckats, avsätta Syriens president och 2014 avsatte Ukrainas valde president och därefter drog igång det kriget. I samtliga dessa fall har Sveriges ledande politiker anslutit sig till USA:s politik. Även Bomb-Margot, som jag föredrog att kalla henne under den tid hon var minister, för att markera hyckleriet i hennes, och hennes socialdemokratiska regerings, ageranden. Det har ju stått ett skimmer kring Margot, hon erkände ju den palestinska staten som en av sina första åtgärder som utrikesminister och hon sade några sanningens ord om de saudiska ledarna. Vilket hon fick äta upp av Wallenbergarna och deras politiker, förstås, men också den egna regeringen som skickade en delegation för att be saudierna om ursäkt. Hon var drivande för att Sverige skulle ansluta sig till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen – men när det blev skarpt läge var USA emot och Löfven och Hultqvist valde att dansa efter deras pipa och Wallström fick gå. Och ersattes av ynkedomen Linde (som inledde med att åka till Israel och chilla med tjuvarna och mördarna i Jerusalem). Nog om Wallström, både hon och den regering hon deltog i är borta nu. Och i dagarna nås vi av nyheten att hennes och EU:s och USA:s protegé Guaido har fallit. Det rövarband som går under beteckningen “den venezuelanska oppositionen” har tydligen avsatt honom som sin företrädare. Hela cirkusen med Guaido vore ju ett dåligt skämt om det inte vore för att USA, med allt sitt blod på händerna, låg bakom. Och antagligen är det de som styr även nu, när han får gå. Sanktionerna mot Ryssland, och den ryska oljan, har skakat om oljemarknaden och USA måste kanske krypa till korset och lätta på (de som vanligt folkrättsvidriga) sanktionerna mot Venezuela; då kan det vara lämpligt att snygga till “oppositionen” med en ny ledare.
  Sorti Guaido, alltså. (2023-01-08)